Majken Och jag Önskar Gott Nytt År!!

Majken har bett mig att förmedla att hon varit på semester några dagar och att det var väldigt skönt att komma ifrån mig och mitt tjat.
- Skriv att jag tycker att du är en tjötröv, sa hon.
- Nej, det tänker jag inte skriva, sa jag. Så skrev jag det ändå.
- Du anar inte vad frusen hästskit är gott, sa Majken.
- Det tror jag inte.
- Alla hundar på pensionatet fick det till frukost och alla gillade det skarpt.
- Det är fult att ljuga, sa jag.
- Du är dig lik, sa Majken. Bara för att jag säger att alla fick hästskit, så säger du att jag ljuger. Om någon annan hade sagt det så hade du trott på det.
- Ja, ja, säger du det så är det väl så, sa jag i ett försök att få lite lugn.
- Sjörövar-Fanny åt mer än jag, sa hon.
Jag behöver väl förtydliga att den hunden Majken kallar för Sjörövar- Fanny är en bordercollie som opererat bort ett öga. Hon och Majken är riktiga väninnor.
- Jag har lovat att måla hennes naglar ikväll, sa Majken.
- Du skall inte träffa henne ikväll.
- Hur vet du det?
- Hon bor inte här.
- Idag bor hon här, sa Majken. Jag känner på mig att vi träffar henne ikväll.
- Åh, sa jag, det är min synska hund som talar.
- Synska? vad är det för något äckligt? Vad betyder det, undrade Majken.
- Du har en speciell förmåga att se in i framtiden, sa jag.
- Ja, sa Majken malligt. Jag är jättesynkad hela tiden. Jag vet vad som kommer att hända när det blir ett nytt år.
- Så bra, sa jag. Då kanske du kan berätta lite?
- Jag kommer att träffa en mörk främling med vackra ögon och hög svansföring, sa hon.
- Vad kommer att hända mig då, undrade jag.
- Du kommer att gå på dina promenader och gapa och skrika på mig så fort jag andas på någon liten stackare till mus.
- Då kommer det att vara som vanligt då, sa jag.
- Skillnaden, sa Majken, kommer att vara att jag kommer att skita mer i vad du säger.
- Så tycker jag att det är nu.
- Ikväll skall jag ha pälsen på mig, sa Majken. Vad skall du ha?
- Tar väl dunjackan, som vanligt.
- Det var tusan vad det skall vara vanligt! Har du inget annat att sätta på dig än den där fula dunjackan?
- Den är varm och god.
- Och ful!
- Jaha, vad tycker du att jag skall ha på mig då?
- Jag har fullt upp med mig själv, sa Majken. Kan du inte hitta på något annat så får du väl gå i den där fula jackan. Fast jag går inte jämte dig. Folk kan ju tro att jag är i lag med dig.
- Är du inte det då?
- Jo, jo, sa Majken, men ibland vill man liksom inte skylta med det.
- Hör nu min unga dam, sa jag. Vem är det som vill vara i lag med vem när det börjar smälla raketer ikväll?
- Raketer är ett jäv..a otyg, sa Majken. Fast jag vill inte att du stoppar in en massa fetvadd i öronen på mig.
- Det dämpade väl något, sa jag.
- Jag hade ju fetvadd i hela huvudet, sa Majken.
- Det kan inte gå in i huvudet, sa jag.
- Så talar en idiot, sa Majken.
- Vad sa du? Vad kallade du mig?
- Jag sa:- SÅ TALAR EN IDIOT! En fråga?
- Var sitter öronen på mig?
- På var sida om huvudet, sa jag.
- Haha! idioten kan tala!!
- Vad menar du?
- Du sa det ju själv! Öronen sitter på huvudet och i öronen är det HÅL! De hålen går in i huvudet. Där fick du din tjötröv!
- Sluta kalla mig tjötröv!
- Varför?
- Det är fult att kalla mig det.
- Vad skall jag kalla dig då?
- Min kära matte, sa jag
- Matta, sa Majken och vred sig av skratt. Är du en rya eller? Herre Gud, vad du är knäpp! Det är ju nästan synd om dig.
- Majken! Nu coolar du ner!
- Vad är det?
- Du ligger lågt!
- Ha! Jag ligger på ryan! Vilket nyårsfirande det skall bli! Gott Nytt på dig, min Rya!

Majken Är Matlös i jul!!!

Egentligen skulla jag skriva med rött, för jag är så upprörd på Majken, samtidigt tycker jag lite synd om henne.
En sådan här varelse satte hon i sig dagen före julafton. Ja, inte riktigt hela.
Vi var på en svinkall promenad.
Det ligger en död varelse i snön.
Majken springer lös.
Hon gör ett tigersprång mot döingen och jag gör ett inte lika elegant älgskutt mot Majken, samtidigt som jag vrålar:
- MAJJJJJJKEN!!
Hon hinner först.
Jag får tag i en hårlös svans, som inte tillhör Majken, utan en råttsvans som sticker ut ur Majkens mun.
- Majken! Spotta!, skriker jag.
- Varför då, säger hon i samma ögonblick som hon sväljer ner hela råttan, utan svans, för den har jag i handen.
- Du är bara för äcklig, hör du det! Jag är så arg på dig så jag skulle kunna slå dig!
- Aga är förbjudet i Sverige, säger Majken.
- Fattar du att du kommer att spy och skita iväg hela julen!
- Ta det lite cool, sa hon. Den var inte gammal, såg du väl.
- Här tror man att du är en prinsessa och så är du värre än en kloakråtta. Det kanske var en kloakråtta du satte i dig och då blir du jättesjuk.
- Du tror alltid det värsta, sa Majken.
- Nej, jag vet! Tycker du detta var bättre än hundmaten och en och annan köttbulle så får du väl bli råttfångare i stället och skaffa din egen mat.
- Får jag inga köttbullar, vrålade Majken?
- NEJ, NEJ, NEJ, skrek jag
- Det är ju jul?
- Ja det är det, sa jag, men vem är så korkad så hon hellre äter råttor?
- Vad taskig du är. Det ena behöver väl inte utesluta det andra, sa Majken
- DU TÅL INTE RÅTTOR! Du blir sjuk!
- Nej, jag blir inte sjuk. Jag lovar att inte spy på mattan. Jag kan spy på golvet.
- MAJJJJJJKEN!!!
- Ja, men den var ju färsk såg du väl. Den var ju alldeles stelfrusen och då hade den säkert frusit i bara farten.
- Ja, så tinar den upp i din mage och kommer att bli urförb..d för att du kapat svansen på den, sa jag.
- Det var ju du som slet svansen av den, bölade Majken
- Blir du sjuk så blir jag galen!
- Då är det lugnt, sa Majken. Du är ju redan galen.

Majken skriver Julkort!

Majken har bestämt sig för att skriva julkort och hon har bestämt att jag skall bistå henne om det mot förmodan skulle vara så att hon missar någon.
- Du behöver inte sitta över mig och glo vad jag skriver, sa hon.
- Tänkte att du kanske behöver ha hjälp med stavningen.
- Varför skulle jag det?
- Ibland har till och med jag svårt att stava rätt, sa jag.
- Lägg av! Jag är ingen discolektor, om du nu trodde det.
- Dyslektiker, heter det.
- Inte i hundvärlden. Där heter det discolektor. Du vet väl förresten inte vad det är.
- Nej, det vet jag inte, sa jag, något trött på fröken bessewisserhund.
- Är du sur, frågade Majken.
- Jag är inte sur!
- Varför skriker du?
- Makjen! Skriv dina kort och var tyst!
- Orättvis är vad du är. Här är man trevlig och skall skicka julkort till vänner och bekanta och vad gör du? Ryter!! För all del jag skall skicka mina kort utan din hjälp.
- Du vet var jag finns om du behöver mig, sa jag lite ansträngt.
- Du vet var jag finns, härmade Majken. Ja! Jag vet alltid var du finns! Jag har ett sjätte sinne! Jag vet var alla befinner sig som hör till det här hushållet.
- Jaså du.
- Ja, fråga mig vad som helst så skall jag tala, sa hon malligt.
- Finns tomten?
- Vad var det för jäk..a fråga?
- Du vet ju allt. Finns tomten?
- Hör han till det här hushållet? Nej!!!! Det gör han inte! Klart att han finns, sa Majken.
- Var bor han?
- E du dum eller? Han bor i säcken.
- Ha! Där tror jag inte han får plats, sa jag.
- Klart han inte får, sa Majken. Annars hade han väl inte behövt ge bort allt han har samlat i säcken hela året. Fattar du vad han har gott om plats efter nyår.
- Du har svar på allt du Majken.
- Skall jag skicka kort till Plutten?
- Klart att du skall. Plutten är ett tvåårigt litet barnbarn.
- Han petade mig faktiskt i ögat.
- Han gjorde inte det med vilja, sa jag.
- Nej, han gjorde det med fingret, sa Majken.
- Han förstod inte bättre. Han är ju så liten.
- Jag kunde ha bitit fingret av honom, men jag valde att inte göra det.
- Det var snällt av dig, sa jag.
- Ha! Det var av ren självbevarelsedrift. Du hade säkert avlivat mig om jag hade gjort det. Och den glädjen unnade jag dig inte.
- Majken! Gullehunden! Jag älskar ju dig. Jag skulle inte göra så mot dig, men jag skulle ha ett allvarligt samtal med dig.
- Ja, dem har man ju hört till leda. Skulle inte du koka skinka?
- Jo, det skall jag göra nu.
- Då kanske man kan få lite skrivro.
- Akta så jag inte biter dig, sa jag.
- Du blir väldigt hårig i munnen, sa Majken.

Majken är hopplös!

Nu har Majken tjatat hål i huvudet på mig och har tvingat mig att hämta tomtekläderna i källaren. Jag har letat i kartonger och skåp och i det lilla förrådet i källaren som ligger i huset bredvid vårt.
Ibland roar några snorvalpar med att panga lampor i källaren och det var precis det de gjort när jag kom ner.
Eftersom jag visste detta så tog jag ficklampa med mig.
Här är förråden placerade inne i skyddsrummen och där är mörkare än en decembernatt. När jag stod med skallen i en låda och ficklampan i munnen, behagade lampan att slockna.
Vad svart det blev.
Efter ett par varvs snurr och ett famlande utmed väggar så insåg jag att jag var ur kurs. Jag var säker på att jag var vid dörren, men det var jag inte alls. Hittade helt sonika inte ut.
Paniken började krypa över mig och jag famlade i nätgrindar och väggar innan jag satte mig ner på golvet och andades.
Tänkte arga tankar om Majken, som inte lämpar sig att nedteckna på papper.
Kröp i en kvart när jag slog huvudet i dörren och blev fri.
Jag skrek åt Majken när jag kom upp.
- Du vet inte hur jag har haft det i källaren när jag har letat efter dina för..de tomtekläder!
- Nej, sa Majken. Jag kan ju inte veta det för jag fick ju inte följa med.
- Då hade vi varit två som suttit inspärrade i mörkret, gapade jag.
- Du glömmer en sak, sa Majken. Jag har en näsa som hade kunnnat lukta oss ut.
- Se Godag då, vad du kan.
- Jag hade säkert talat om för dig innan att du skall sätta i nya batterier i lampan.
- Varför gjorde du inte det då?
- För att du är en tjötröv, sa Majken.
- Vad sa du?
- Du hörde vad jag sa. Varför kan du inte vara glad att du har kommit levande ut från källaren och tacka mig för att du får umgås med en sådan trevlig hund som jag?
- Prova nu! Kan du inte ha tomtekläderna så får du inte vara tomte.
- Du är ju bara för taskig! Jag fick inte vara lucia och nu kanske jag inte får vara tomte heller. Är det tacken!
- Tacken för vad?
- För att jag står ut med dig.
Majken gick gråtande och snorande ut från köket.
- Jag kommer aldrig att bli glad mer, hulkade hon.
- Kom hit och prova nu och larva dig inte, sa jag.
- Jag kommer inte på befallning!
- Snälla Majken!
- Ja, vad vill du?
- Skulle lilla fröken prinsessan vilja vara så snäll och prova tomtekläderna som hon tjatat om i dagarna många?
- Kan jag väl, sa Majken. Vet du en sak?
- Nej.
- Du är en tjötröv.

Majken Protesterar!

Vad händer hemma hos oss?
Majken har äntligen fått sin himmelsäng, som hon väntat så länge på.
Med mycket trixande och mycket hjälp har det blivit en önskesäng till prinsessan.
När jag kom in i hennes rum i morse, sov hon djupt och snarkade ljudligt.
Pussade försiktigt på lilla nosen och hon satte sig upp lika fort som Foppa skjuter en puck i mål. Hon drämde näsan i min haka och jag kunde höra hur det skallrade om mina tänder.
- Vad gör du, skrek hon! Skall du skrämma vettet ur mig eller var du på väg att hugga mig i halsen?
- Jag skulle ju bara pussa dig godmorgon, sa jag.
- Såg du inte att jag sov? Vem vill bli pussad på när man sover?
- Ja, jag hörde att du sov. Jag ville pussa på dig ändå.
- Vadå hörde?
- Ja, du snarkade, sa jag.
- Hörru Du! Du kan beskylla mig för mycket, men där går gränsen. Jag snarkar inte och har aldrig gjort det och kommer aldrig att göra det. Jag sover nämligen så lätt att jag vaknar vid minsta knäpp. Där fick du fikon, som man säger i Staterna. sa Majken.
- Ibland snarkar du till så du väcker dig själv, sa jag.
- Vad du håller på! Kan du sluta klaga på mig?
- Du vet väl förresten inte vad de säger i Staterna, sa jag.
- Det tror du inte va? Jag har nog lärt mig ett och annat på mina rundor här i stan må du tro. Om du visste hur mycket vi stackars varelser blir tvungna att lyssna på i ert dösnack. Även om man fäller ner öronen så tränger orden från era kvinnomunnar in som knivar i trumhinnorna.
- Vad barnslig du är nu Majken. Skall du med ut?
- Nej!
- Va?
- Nej, jag skall inte följa med ut!
- Varför?
- Så jä..a opsykologisk du är! Man frågar inte varför!
- Nähä, vad frågar man då?
- Man säger: - Vad är det som gör att du inte har någon lust att följa med din idiot till matte ut?
- Är det vad du kallar mig?
- Det var bara ett exempel, sa Majken
- Tycker du det var psykologiskt?
- Vad du märker ord hela tiden! Jag skall inte gå ut! Hör du det!
- Kissar du inne slår jag benen av dig, gapade jag.
- Ok! Jag följer väl med då.

Majkens Nattsudd!

Vaknade av att det small till, som om någon drämde igen en dörr.
Det luktade pepparkakor i hela huset.
Vacklade upp och tog mig till ett kök, som låg i ett totalt kaos.
I skenet av två stearinljus stod Majken med ett pepparkakshus i en gest, som, varsågod.
Majken, sa jag
- Vad gör du?
- E du blind eller? Jag bakar, ser du väl. Har gjort ett hus till dig.
- Så här ser ut! Det ser ju ut som om någon slängt en mjölbomb i köket. Vem skall städa här, hade du tänkt?
- Du, sa Majken.
- Varför kan du inte vara som en vanlig hund?
- Vadå vanlig?
- Ja, en sån som ligger vid sin mattes fötter och sover hela natten och som går på promenader och bara är en hund?
- Är det tacken för att man är uppe hela natten och bakar nåt fånigt hus med massa krafs på? Är det det? Jag bara frågar?
- Nej, det var ju snällt tänkt, men vi kunde ju ha gjort det ihop.
- Jag går i sjön, sa Majken. Direkt och utan att passera GÅ! Hör du det!
- Nej Majken. Det gör du inte. Du hjälper mig att städa upp här.
- Aldrig i livet! Du är den otacksammaste jag vet. Jag tänker inte städa och jag tänker slå sönder det jä...a huset. 
- Det är väl väldigt onödigt, sa jag.
- Jag tänker bajsa och kräkas på mattan i vardagsrummet också, om det kan vara till någon sorts upplysning.
- MAJKEEEN!
- Jag tänker äta upp dina skor, flinade hon.
- Gå! Majken! Gå och lägg dig!
- Ok, jag lägger mig väl då, men lite tacksamhet vore väl på sin plats?
- För vad?
- För huset och att jag inte gör ryggövningar på mattan?
Jag visste det. Jag fick städa själv.
När jag kunde krypa ner i sängen en stund till fick jag trängas med 26 kilo kärlek, som hade florsockerglasyr och nonstopp hängande från öronen.

Majkens Täcke!

Snöade som tusingen i morse när jag stapplade upp. Vill inte påstå att det såg inbjudande ut att promenera med vildhunden idag. Kände mig lite frusen, men Majken var glad och tyckte att vi skulle komma iväg.

- Vill du ha täcke på dig, frågade jag.

- Vadå täcke?

- Ja, du kan ju ha Trollans täcke.

- Om du menar att jag skall ha täcket som du har haft på en hund, som du tagit livet av och som, finns som en låda aska i bokhyllan längst ner, så är svaret NEJ!

- Jag har väl inte tagit livet av henne. Nu är du orättvis.

- Är det inte en död hund du har i bokhyllan då?

- Ja, död och död. Det är aska efter henne.

- Jaha! Vad kallar du det då, om du inte kallar det en död hund?

- Vad du tramsar! Skall du ha täcke eller inte?

- Vill du bli av med mig?

- Nej, det vill jag inte. Jag ville bara att du inte skulle frysa.

- Får man ställa en enkel fråga?

- Ja, det får man.

- Varför var det inte så viktigt med täcke förra året när det var snö så man försvann när man satte sig i en driva? Då hade det varit skönt med ett täcke, fast inte från nån död hund.

- Majken! Vad larvig du är.

- Det kan du tycka. Jag skulle frysa ännu mer i den döda hundens täcke. Jag skulle ha iskalla kårar utmed hela ryggen och det kan man kalla frysa.

- Värst vilken grej det blev av ett ynka täcke, sa jag.

- Skall du med eller skall jag gå själv, undrade Majken.

- Ja, just det. Du har också kommit på att det är du som är ute och vallar mig?

- Vem tror du annars skulle gå upp i svinottan för att släpa dig runt hela Apelviken?

- Nu glömmer vi det här och snackar om julen, sa jag. Vad önskar du dig i julklapp?

- Ett alldeles nytt, eget täcke, sa Majken 

Snöhelvitte!

Jaha!
Då var snön här och Majken har suttit natten igenom och glott mot himlen.
- Ser du vad jag ser, frågade hon.
- Om du menar att snön vräker ner, så ser jag det och jag är INTE glad!
- Jag är jätteglad, sa Majken. Jag skall åka skidor i morgon!
- Det skall du inte. Du skall gå på dina fyra fötter samma runda som vi brukar gå.
- Glädjedödare, väste hon åt mig.
Jag la mig och bad en stilla bön att snön skulle vara borta på morgonen.
Gud hörde inte min bön eller också struntade han i mig eller så var han ute och cyklade runt i snön.
Majken väckte mig vid sextiden.
- Nu har du sovit färdig, viskade hon.
- Herre Gud! Vad har du på dig, mumlade jag.
- Utrustad för en skidtur. Kolla mig! Är jag inte häftig, sa hon.
- Majken! Du är bara för mycket!
Där stod hon i min skidoverall och med pälsmössa på skallen.
- Skidorna står i hallen, sa hon.
- Du kan inte åka skidor, sa jag.
- Man kan väl försöka. Du måste inte vara så himla negativ hela tiden. Här kommer jag in och väcker dig försiktigt och vad gör du? Som vanligt! Skäller på mig!!!
- Ok, vi går ut! Du skall åka skidor om jag så skall hota dig med veterinären om du inte åker hela rundan.
- Hoppsan! Vad du tar i. Klart jag skall åka. Jag har ju sagt det hela tiden.
I hallen stod mina skidor, modell äldre. Långa!
Självklart fick jag släpa skidorna till första backen ner mot havet.
- Skall du bära dem hela vägen, frågade Majken?
- Nu är du väldigt tyst! Ställ dig på skidorna nu så skall jag putta på nerför backen.
Majken såg konstig ut.
- De ser väldigt långa ut.
- Det är för att du skall få plats med båda fötterna på en skida.
- Jag vill inte åka på en skida, muttrade Majken. Jag vill ha båda.
- Knashund! Så! Ställ dig på nu!
- Ok, sa hon.
Så for hon iväg nerför backen ivrigt vrålande:
- Här kommer det en viking och ingen liten plutt!
Så var hon borta.
Hittade skidor och övrig mundering nedanför backen.
Majken var väck.
- MAJKEEEEN!
Ingen hund.
Jag samlade ihop hennes ägodelar och gick rundan bärandes på de j...la skidorna och hemmes kläder.
När jag var nästan hemma, kom hon farande.
- Var har du varit! skrek jag.
- Rundan, sa hon.
- Vem är genomsvett och har fått bära dina skidor och dina kläder och din fula pälsmössa hela vägen?
- Du, sa hon. Förresten, så är det dina skidor och dina kläder.
- Du åker aldrig skidor igen! Hör du det!!!!
- Dramakvinna! Sluta larva dig!

Majken I tvättstugan!

Idag har vi tvättat. Ja, det vill säga, jag har tvättat och Majken har tjatat hål i huvudet på mig. Det får inte förekomma några hundar i vår tvättstuga och det har Majken inte förstått.

- Snälla! Jag kan väl få följa med? Jag skall göra mig så liten som helst. Ingen kommer ens att märka att jag är där. Inte ens du!

- Varför skall du följa med om du ändå är osynlig, undrade jag.

- Jag får aldrig göra nånting! Vad gör det om jag följer med en liten stund, som knappt märks mer än en fis i universum?

- MAJKEN! Var har du lärt dig sådana uttryck?

- Vadå?

- Skärp till dig!

- Vilket får jag? Följa med eller följa med?

- Ok, du sitter still och säger inte ett pip, för då åker du ut. Du talar inte med någon.

- Hedersord, sa Majken.

När vi kom ner i tvättstugan, satte sig Majken framför den stora maskinen och tindrade med ögonen. Hon viskade:

- Vad spännande det skall bli. Kan man tvätta mig i den maskinen?

- Nej, det kan man inte. Då drunknar du.

- Jag vill sitta här och titta när kläderna tvättar sig, sa hon.

- Ok, sa jag.

Under tiden Majken satt och glodde på tvättmaskinen plockade jag ihop en hög med rött som skulle tvättas.

- Oh Gud, kved Majken. Vad jag mår illa! Vad det snurrar!

- Titta för f... inte i maskinen mer då, utan lägg dig ner på golvet, sa jag. Jag visste att jag inte skulle ta med dig, men du är enveten som en åsna.

- Jag kommer att spy, kved hon. Och du bara skäller. Här gör jag precis som du säger och vad gör du då? Gapar och skriker på mig. Jag vill bara dö?

- Kom så går vi ut, försökte jag. Du kan ligga på gräset en stund.

- Du får bära mig, sa Majken.

Jag bar ut 26 kilo Majken, som hängde som en död sill i famnen.

- Nu ligger du här tills jag kommer, stönade jag.

- Vad annat kan jag, sa Majken.

När jag kom tillbaka låg Majken på rygg och tittade mot himlen.

- Jag tror att jag har sett Gud, sa hon.

- Nej, det har du inte, sa jag.

- Han cyklade precis förbi och sa: Ligger du här lilla Majken? Har du inget hem?

- Nu ljuger du, sa jag. Gud cyklar inte!

- Det var värst vad du vet allting! Säger jag att Gud cyklade så gjorde han det!  

Prinsen!

Jag trodde inte mina ögon idag på morgonen!
Vi, Majken och jag hade just kommit förbi kyrkan och var på väg mot stranden, när det som från ingenstans dök upp en bjässehund.
Jag tog ett rejält tag i Majkens koppel och kände att här var det bäst att hålla hårt.
Jättehunden var lösspringande och kom ångande emot oss.
Hur skulle jag göra?
Skulle jag hinna att släppa lös Majken innan den överföll henne, eller skulle vi bli uppätna båda två?
Jag släppte henne.
Vad händer då?
Majken sitter och stirrar hänfört och viskar:
- Min Prins!
Vad som sedan händer med min prinsessa är, att hon springer honom till mötes och de flamsar runt i det frostnupna gräset.
Majken leker!
Majken brukar inte leka. Hon läxar i allmänhet upp de som blir för närgångna.
Men inte nu.
De skuttar och står med sina framtassar på varandras axlar och tittar varandra djupt i ögonen.
Majken är kär.
Jag ser det på långt håll.
Får jag med henne på promenaden eller skall hon rymma med sin hittade prins?
Prinsens husse kommer farande och kopplar sin best, (Förlåt Prins)
Majken kommer med ett saligt leende i mungipan och säger:
- Vad säger du nu då?
- Vadå säger jag nu?
- Fattar du att det hjälpte att pussa ihjäl grodan. Den var bort i morse och så dyker prinsen upp. Fattar du nu då din tröghjärna?
- Ok! bara du är lycklig, så är jag lycklig.
- Jag mår bara så himla bra, sa Majken.

Majken och Grodprinsen!

Majken är besviken!
En liten grön varelse har Majken släpat hem från stranden.
- Fattar du inte att han fryser, sa Majken?
- Vi kan inte ta hem en groda, försökte jag.
- Jag bär den själv, sa Majken och så tog hon helt sonika och öppnade sitt gap och tog den i munnen.
- Du sväljer den inte. skrek jag.
- mmmmmmmmmmmm, sa hon.
- Hör du vad jag säger? Du sväljer den INTE!
Majken spottade ut grodan och satte sig ner.
- Jag bär den! Jag kan väl för böv... inte svara dig när jag har hela munnen full med en groda. Var inte så korkad! Man får ju skämmas för dig. Kan du vara tyst hela vägen hem nu så jag kan rädda den stackaren från att frysa ihjäl?
- Du kan inte ta hem den, sa jag.
- Kan inte jag? Det skall du få se. Du tog ju hem en fågel i somras som du skulle rädda. Vad hände då? Jag bara frågar? Den hade ju knappt kommit över tröskeln innan du skrämde ihjäl den.
- Det gjorde jag väl inte.
- Jo, det var precis det du gjorde. Hade du inte tappat den där rostfria skålen i golvet så hade fågeln levt än idag. Det är jag helt säker på.
- Jag kunde väl inte hjälpa att jag tappade skålen?
Majken svarade inte. Hon tog grodan i munnen och fick svansen i högläge och baken svängde. Hon var på väg hem.
Det är väl ingen idé att berätta om vem som bestämmer hemma hos oss.
När vi kom hem och Majken hade parkerat sin groda på mitt överkast i min säng, sa hon:
- Nu skall han vila!
- Jaha, sa jag.
- Jag skall bara äta sedan skall jag vila också, jämte honom, så jag kan hålla koll på dig, så du inte kastar rostfria bunkar på honom.
- Nu är du orättvis, sa jag och kände mig som en fähund.
Majken åt och gick till sängs.
Två timmar senare gick jag in och tittade på paret.
Majken grät.
- Herre Gud, Majken! varför gråter du?
- Åh, skrek hon. Jag har pussat på honom hela tiden och det hjälper inte ett dugg.
- Vadå?
- Titta på honom! Han blev bara en grodprins! Jag ville ha en hundprins!
- Men Majken, sa jag. Det är bara i sagorna det blir prinsar av grodor.
- E han en saga eller? Titta!
Jag tittade och sannerligen. Där satt en liten grodprins.

Majkens identitetskris!

Majken har betett sig mycket underligt idag. Hon känner inte igen sig när hon går förbi hallspegeln. Hon ger upp ett gallskrik så fort hon får syn på sig.
- Gode Gud! jag vet inte vem jag är längre, kvider hon.
- Behöver jag ta dig till veterinären, frågar jag försiktigt.
- Skall du avliva mig! Är det det du vill? Säg det rent ut!
- Klart jag inte vill avliva dig. Du är ju min prinsessa. 
- Jag känner ju inte igen mig. 
Majken bölade som en ko och kastade sig på mattan.
- Vad ska jag ta mig till, gnydde hon.
- Vi får börja bena upp det här, sa jag.
- Vad då bena upp?
- Ja, vi får reda ut vem du är. Vem ser du när du tittar i spegel?
- En jättekonstig typ, med två svarta öron och en lång näsa.
- Det är ju du!
- Nej, jag har inte så lång näsa, skrek Majken.
- Vem skulle du vilja se i spegeln då?
- E du dum eller? Vem brukar man vilja se om man tittar sig i spegeln? Anna Anka eller?
- Ok, vi säger att du vill se dig själv i spegeln.
- Nej, vi säger att jag vill se dig.
- Varför vill du se mig?
- För att du inte ser fullt lika knäpp ut som den där långnästa.
- Det var ju snällt sagt, sa jag.
Majken hade kommit in i hulkstadiet av gråten och jag satte mig på gilvet och tog hennes huvud i knät och pussade på henne.
- Jag tror att jag är en älg, hulkade Majken.
- Nog för att nosen är lite lång på dig, men så lång nos har du inte.
- Vad sa du, sa Majken.
- Du är ingen älg, sa jag.
- Tror du att du vet allt eller?
- Nej, men jag vet att du inte ser ut som en älg.
- Hur ser en älg ut då?

- Majken!!!!  Lägg av!!!

Majken som Änglahund!

I kväll skall Majken gå på maskerad. Hon skall inte bara vara utklädd, hon skall sjunga också. Hon är så nervös, så hon trippar omkring på tånaglarna och är fullständigt off när det gäller samtal.
Hon övar och övar på sin låt " Får man ta hunden med sig in i himlen"?
Det är stört omöjligt att få komma in i badrummet.
Hon speglar sig i det oändliga och kan inte bestämma vilken färg hon skall ha på ögonskuggan.
I natt vaknade jag vid fyra av att hon sjöng i sömnen:
- Jag vill ha ett kex morsan, jag vill ha ett kex, innan jag tatuerar mig.
Jag försökte prata med henne om tatueringar i morse, men hon fnös bara:
- Det är farligt att tatuera sig och ont som tusan gör det också.
- Jag trodde att du hade tänkt att tatuera dig, sa jag.
- Knasmorsa, sa hon
När promenaden var avklarad i dag på morgonen och Majken genom trippande på de rosa tånaglarna, hade filat ner dem till små kortisar skrek hon:
- Herre Gud! Vart tog naglarna vägen? Det är ditt fel! Alltid skall du ha mig att gå så långt! Är du nöjd nu?
- Ta det lugnt! Jag har lösnaglar du får låna.
- Nej, bölade hon. Det blir inte detsamma! Hela mitt liv är förstört!
- Vem är det som är dramaqueen nu?
- Hur skall jag kunna hålla micken och visa de här korta stumparna?
- Du får väl stå rakt upp och ner och låta micken sitta kvar i stället.
- Rakt upp och ner? Är du knäpp i skallen eller? Fattar du inte att kjolarna åker över huvudet på mig om jag står rakt upp och ner?
- Jag diskuterar inte mer, sa jag.
Majken gick förnärmad till hallspegeln och ställde sig på huvudet.
- Vad gör du, frågade jag försiktigt?
- Inte nog med att du är knäpp, har du tappat synen också? Jag står rakt upp och ner!
Det går inte. Allt blod rusar ju till huvudet och jag kommer att bli så blodfylld i munnen, att jag inte kan ta en ton.
- Majken, sa jag. Det är bara ett uttryck. Du kan stå på fötterna och sjunga i micken.
Hon var sårad. Hon svängde iväg och öronen flaxade när hon rundade mig.
- Vad tror du Hasse Kvinnaböske hade tyckt om du hade stått rakt upp och ner och skrålat Änglahunden? Jag bara undrar, sa hon.
- Han hade tyckt att det var annorlunda, sa jag.
- Så annorluna skall inte jag vara. Jag skall stå där som Pallas Athena med mina korta naglar och jag skall sjunga för full hals om hunden i himlen.

Tvätt i arla morgonstund!

I tidiga morgonstunden har vi tvättat, Majken och jag. Eller rättare sagt jag.
Hon gick sin promenad ner till havet och lovade dyrt och heligt att dyka upp i tvättstugan med sin tvätt.
- Jag har inte så mycket,sa hon. Bara lite badhanddukar och några linneservetter från kalaset med väninnorna i söndags.
Hon dröjde och jag kollade utanför dörren till tvättkällaren.
Där stod den här söta varelsen och sa att Majken skickat henne.
- Vad har hon sagt till dig, frågade jag?
- Om jag hjälper dig med hennes tvätt så skulle jag få hennes kvällsmat.
- Med tanke på Majkens omfång, undrar jag då? Tror du på det?
- Lovat är lovat!
- Inte när det gäller Majken. Hon är alltid först uppför trapporna och sitter skakande framför byrån med tuggpinnar, som hon får efter varje promenad. Hon är först vid middagsbordet och hon lämnar det sist. Hon äter allt med hunger som kan påminna om en utsvulten elefant. Hon äter kvällsmat som om det vore nattvarden och som om hon aldrig skulle få mer mat. Hon kommer INTE att ge dig sin kvällsmat!
- Okey då! Jag hjälper dig ändå.
- Du är jättegullig, sa jag. Gå hem istället. Jag skall ta Majken på det här.
Fick syn på henne när jag lagt i första maskinen och var på väg upp igen.
Hon stod och samspråkade med en golden retriver och jag kan svära på att hon tuggade på något.
- MAJKEN, skrek jag!
Hon tittade på mig och fortsatte att tugga.
När hon kom så småningom hade hon svalt.
- Har du ätit tuggummi igen så blir jag galen!
- Lägg av! Det var bara lite kaninbajs. Det lägger sig som bommull.
- Snälla Majken, bad jag.
Hon svängde på bakändan och gick mot ytterdörren. Jaha, tänkte jag. Nu skall det inte pratas mer om det.
- Hur går det med tvätten, sa hon när hon satt och skakade framför byrån?
- Det skall vi ha ett snack om mellan fyra ögon.
- Var inte så dramatisk, sa hon medan hon satte sig vid bordet och började peta tänderna.

Så Skall Det Bli!

Så här var det förra året och så här kan det bli igen!
Klockan sju i morse hade Majken redan fått på sig pjäxor och skidor och var redo att gå på tur. Hon kom in och väckte mig med frågan:
- Vill du ha te eller varm choklad med dig ut idag?
- Herre Gud, så du ser ut, stammade jag, yrvaken. Varför har du skidor på dig?
- Äntligen lite vinter och skidföre. Det gäller att hänga i om jag skall åka Vasaloppet.
- Du är knasig, sa jag. Jag vill ha varm choklad, sa jag.
- Gå upp och fixa det då, svarade Majken brutalt.
Bara att gå upp och försöka hitta sina varma stövlar. Det var ca två centimeter snö utanför.
- Det är för lite snö för att åka skidor, skrek jag till Majken, som just hade hittat sin pälsmössa.
- Räcker gott till mig, svarade hon.
Jag säger bara: - Åke Svanstedt! Släng dig i väggen!
Har hängt i andra änden av kopplet och åkt på hälsenorna ända ner till Apelviken.
Majken tvärnitade i en snygg bredsladd just innan järnvägsövergången, där hon skulle uträtta sina behov. Självklart blåste påsen, den svarta iväg utmed spåret innan jag fått upp det som skulle tas upp.
Havet var i vågor. Stranden var i lä, eftersom vinden kom från norr.
En cyklist kämpade sig fram på hala vägen och han glodde på Majken.
- Ser du att folk tittar på dig, sa jag.
- De tycker att jag är häftig, sa Majken, allt medan hon sköt upp skidglasögonen i pannan.
- Du drar mig hem igen nu, väste jag, som var genomsvett för att jag stretat och balanserat för att inte ramla.
- Du skulle tagit dina skidor, sa hon.
Nu har hon ätit, tagit sina omega 3, och ligger och snusar gott.
Jag skall köpa broddar idag.

Måndag Morgon!

Morgonen idag satt jag i telefonen.
Nej, det gjorde jag inte. Jag satt och pratade i telefonen.
Nej, det gjorde jag inte heller.
Jag satt.
Min mun talade med en telefonlur, som hade en mottagare av samtalet i andra ändan.
Vad knäppt det låter.
Jag pratade med Ulrika i telefonen, fast hon bor inte i telefonen.
Jag svarade i telefonen när den ringde.
I andra ändan av den trådlösa telefonen, som inte har någon ända, hörde jag Ulrika.
Skit samma!
Majken fick gå ut med Sören.

Majken och The Boxer!

Kom några stänk från en grå himmel vid sjutiden denna morgon och Majken och jag tog bilen till en vacker havsvik. Eftersom vädrets gudar stod oss bi, kunde vi ta oss en promenad över ängar som låg tysta och övergivna, trodde jag.
Jag släppte Majken lös för att hon skulle få sträcka ut ordentligt.
Hon försvann in under några låga enebuskar och jag gick ner mot havet, som kastade sina vågor mot sandstranden, där vi badat i sommar.
Skulle just ta en bild när något överröstade havet.
Precis intill ett staket vid den lilla vägen hade det samlats en skara nyfikna piercade kor, eller vad det nu var.
De tittade inte på mig.
De tittade med stor förväntan på Majken och deras huvuden svängde som om de tittat på tennis.
Då såg jag, att det kom en matte med en stor boxer från andra hållet.
Majken var lös och boxern var kopplad.
Jag ropade: MAJKEN!!!
Min hund hade drabbats av akut dövhet.
Jag skrek i falsett: MAJKEN!!
Då fick hon syn på boxern.
Hon gjorde en tjurrusning mot boxern, allt medan jag och korna tittade på.
Ja, jag tittade ju inte bara. Jag sprang som en vettvilling mot boxern.
Kom fram lagom till att boxern gjorde ett skuttanfall mot min prinsessa.
Majken backade, duckade och jag kunde höra henne väsa:
- Vem tror du att du är! Du har ju ingen näsa?
Jag fick ta i Majken innan nästa anfall kom.
Boxern försökte fälla Majken till marken med sin stirrande blick.
Fick med mig en kamplysten hund, som jag hade ett allvarligt snack med om mobbing.
- Ja, men du måste ju hålla med om att den inte hade någon näsa, sa Majken.
- Klart den har näsa. Den är bara så kort. En dag kommer du att få stryk av någon om du retas.
- Jag retades inte. Jag blev bara så förvånad över att där inte fanns någon näsa i hela ansiktet. Visst var den konstig?
Jag svarade inte.
Vi gick förbi korna, som tittade och blinkade mot Majken.
- De gillar mig, sa hon, men så har vi ju näsor också, korna och jag.

Majkens Drömmar!

I morse väckte Majken mig halv sex!
Hon var lite skärrad. Hon hade drömt att hon var en liten dunig svanunge som åkte på sin mammas rygg. Eftersom Majken är rädd för djupt vatten hade detta satt djupa spår i hennes sinne.
Det gällde att lugna och hålla om henne och vad var det nu jag lärt mig om chocktillstånd?
Ringde och väckte terapeuten och förklarade att jag hade en familjemedlem som drömt att hon var en svan och jag ville bara bli uppdaterad hur man behandlade chock.
- Värme, varsamhet, vatten, mumlade han yrvaket.
- Tror du att det finns något annat än vatten, frågade jag. Hon är väldigt rädd för vatten just nu.
- Hon har väl inte fått vattuskräck, mumlade han.
- Är inte det detsamma som rabies, undrade jag?
- Jo, men det får ju bara hundar, och det är väl inte hunden som drömt att hon är en svan?
- Jo, pep jag.
- Vi får ta ett snack nästa gång du kommer. Har du pratat med hunden nu igen?
Min terapeut förstår mig inte och han förstår inte Majken heller.
Bara att ta på sig och ge sig ut i novembermörkret med blinkljus och en gladare Majken.
När det ljusnade och jag hade kommit till den tomma campingplatsen, så när som på en massa trallgolv och 7000 kaniner, hittade jag Majken ivrigt blinkande, svansviftande med överkroppen långt under ett golv.
Hon var distraherad.
Promenaden lyckad.
Hon hade glömt Svansjön.

Bullbak med Majken!

Ja, då har vi bakat bullar idag, Majken och jag.
Först hade vi en livlig diskussion om vi skulle baka kanel eller vaniljbullar. Majken ivrade för vaniljbullar och vem kan motstå blöta hundögon.
Jag har förklarat för Majken att man måste tvätta bort sitt nagellack innan man får börja knåda någon deg. Hon tycker att rosa lack syns ju nästan inte alls, så hon ansåg sig inte behöva ta bort det.
- Det kan bli flagor i degen, förklarade jag.
- Det sitter som berget, sa Majken.
Jag tog henne med våld till badrummet, allt medan hon skrek: - Inte bada, inte bada!
Hon surade en liten stund och jag fick lova dyrt och heligt att måla nytt så fort vi var färdiga.
Förkläde på och Majken har en liten krusmössa för att inte tappa päls i bullarna.
Hon sitter uppflugen på trappstegen för att kunna se degen fara runt i assistenten.
Jag har sagt till henne att det är bättre hon vilar till det är dags att knåda degen.
Det gick ju precis som det brukar. Majken far runt med ögonen tittandes ner i den roterande degbunken och blir så yr att hon dråsar i golvet.
- Ja, ja, jag vet vad du tänker säger hon, men det är så himla spännande att se om jag kan hålla mig kvar om jag tittar intensivt på en fläck.
- Knashund! Du kan inte det. Det är likadant varje gång.
Majken tyckte att jag var negativ och att jag borde göra ett försök själv.
Tycker nog att jag är rätt knas ändå, utan att sitta som en hund och glo ner i degbunken.
- Har det aldrig jäst färdigt, ropade Majken från soffan på balkongen?
- Jo det har det, sa jag.
- Nu skall här knådas med hull och hår, tyckte Majken.
Hon är lite irriterad på sin lilla krusmössa som bara åker ner över ögonen.
Jag fick till det med ett litet rött sidenband som jag knöt under hakan på henne.
- Tycker du att jag ser löjlig ut, frågade hon.
- Nej, du är min finaste prinsessa, ljög jag.
Undrar vad grannarna skulle tycka om detta, eller Djurens Vänner?
- Nu skall vi göra snurror, sa jag.
- Det får du göra. Nu har jag knådat. Något skall du väl göra själv.
Hon försvann och mössan låg på golvet i hallen.
Jag hittade henne sovandes i min säng. När jag tittade på henne, kikade hon på mig och sa: Du! Du glömmer väl inte nagellacket?

Korta Rundan!

Oj, oj, vad det var mycket hemma idag.
Majken fick gå korta rundor för det har möblerats om i hemmet.
Vad det drar med sig mycket när man börjar flytta möbler och vad dammigt
det är bakom de där tunga, som inte varit framdragna på länge.
Det tråkigaste att flytta är utan tvekan böcker.
Jag lägger alltid upp dem i högar på golvet och alltid, jag säger alltid så rasar de jä..a bokhögarna ihop till en enda stor hög.
Försökte mig på att sanera i bokhyllorna för några år sedan.
Bjöd in barn och vänner så fick de ta vad de ville.
Hade även efter de tagit med de böcker de ville, alldeles för många böcker.
Då ringde jag en före detting som jag vet är förtjust i bokstäver i rader.
Han fick nästan hjärtsnurp när jag förklarade att jag tänkte slänga böckerna om ingen vill ha dem.
Han ville!
Han tog rubbet.
Man slänger inte böcker, sa han.
Tur jag inte gjorde det då, sa jag.
Nog om det.
Jag har burit nya böcker idag. Till ett annat rum.
Har gjort om en tv-hylla till skohylla och fått en skohylla över.
Vänt och vridit på en duvblå lampa med vit skärm och insett att den är för stor och att den inte passar in här. Den fick gå till återvinningsstationen.
Ibland är det bra med en skrubb i källaren.
Där kan man stapla allt man tror att man måste ha kvar.
I min skrubb ligger råttan Krusifilia.
Hon har varit en sagoråtta som lärt barn hur man sorterar sopor.
Nu är hon en bortglömd sopa själv, men henne kan jag inte slänga. Hon har sin kompis glasögonormen Gösta jämte sig. Gösta har hängt på en vägg i ett hem någonstans i Borås. Han var en ganska trevlig bekantskap. Bättre än Tigerorman Bengtsson.
Det var en slug rackare. Han gillade att hänga i baren på kuluraftnar och han var en hejare på att hypnotisera.

Han tog alla brudar med storm, för han var ju en tigerorm.

Majkens Stora Skräck!

Dagen idag har vi promenerat utmed kusten mot Björkäng.
I den skumma sista dagen i oktober, låg dimman tät och greve Dracula hade bara behövt visa lite av sina huggtänder för att jag skulle sprina benen av mig.
Ett litet äventyr väntade oss vid avtagsvägen mot Galtabäck.
Majken gick fint vid min sida och jag frågade henne om hon var sjuk. Det var hon inte.
Hon var bara alldeles nydrabbad av påminnelse om stora skräcken i Galtabäck.
Väldigt onödigt att gå just den här vägen, tyckte hon.
Hon stannade och lyssnade efter ljud och hennes öron såg ut som kuperade dobbermanöron. Jag frågade igen vad hon lyssnade efter.
Då hörde jag.
Det grymtade i Galtabäck!
Kommer du ihåg nu då, din knasfia, sa Majkenblicken.
Majken är vansinnigt rädd för grisar och jag hade just i Halloweentid tagit henne dit hon inte på villkors vis ville.
Det går några glada grisar med sina kultingar i Galtabäck, precis intill vägen.
Vänd om, Vänd om, skrek Majken.
Självklart, sa jag.
Majken behöver åka bil förbi Galtabäck.
Gullehunden!

Kundvagnar och annat löst!

Ja, är det inte det ena så är det det andra man hittar utmed morgonpromenadstråken.
Dagen idag var inget undantag.
I ett vattenfyllt dike låg en lysande, röd kundvagn.
Direkt börjar hjärnan jobba.
Skit i den!
Ta upp den!
Vad är det för idiot som har kört hit den?
 Ok!
Jag släpper INTE Majken. Jag håller i kopplet och bajspåsen med ena handen och försöker dra upp kundvagnen med vänstern.
Det går inte.
Någon rolig Nisse har lagt hela sitt trädgårdsavfall i vagnen så den är tung.
Försöker välta ut skräpet. Kundvagnen åker längre ner i vattensamlingen.
Släpper påsen och Majken.
Tar tag med båda händerna i vagnen och den kommer snällt som en skottspole och jag sitter i gräset.
Vem kommer då?
Jo, då kommer Farbror Duktig!
Han ropar:- Du får väl ta och koppla hunden! OCH! -Du har väl inte stulit kundvagnen på Coop Forum?
-Nej, lilla farbror, gapar jag. Jag har precis räddat en kundvagn från att drunkna och om farbror vill kan ni få ge den mun mot munmetoden!
Han såg rädd ut, gubbskrället.
Vad jobbigt det blev att köra kundvagn med Majken dragandes åt fel håll eller i alla fall inte åt det håll som kundvagnen och jag skulle.
Skam den som ger sig.
Jag lyfte 26 kilo Majken och placerade henne i kundvagnen.
Hon var måttligt road.
Jag gick med raska steg mot Coop. Två bilister tutade och vinkade.
Majken höll tassarna för ögonen och jag kände att hon inte skulle låta sig mutas med smörgås för att bli go igen.
Efter överlämnandet av kundvagn och fem kronor rikare tog vi vägen över stranden hem.
Vad står i vattnet en liten bit ut från stranden?
En stol!
Den gav vi blanka f.. i.

Innan Helvittet bröt ut!

Lägg gärna märke till att jag skriver i grått!
Vi hann ut, Majken och jag, innan regnet. Fort gick vi i alldeles för mycket kläder.
Ja, Majken hade ju bara pälsen förstås och inte något larvigt täcke. Det var bara jag som svept mig i dun. Det blåste så det gällde att hålla i hatten.
Två morgonpigga kitsurfare trotsade vågorna i Apelviken och jag undrar just när de egentligen går upp. Det är nog inga festprissar eftersom de kastar sig i ett rasande hav innan hin håle har fått på sig tofflorna.
Det ser rätt häftigt ut, fast det är väl inget för mig.
Det är mycket som inte är någonting för mig, har jag förstått under min vandring på transportsträckan livet.
En tanke eller en idé som slog mig för några år sedan var, att jag skulle bygga en egen isjakt. Då kunde jag susa fram med vindens fart över isarna lite varstans.
Delade min idé med sonen, snickaren. Han skrattade nästan ihjäl sig och när han fick ordning på anletsdragen så småningom så bad han mig förklara hur min konstruktion skulle se ut.
Tänkte mig fyra skridskoskenor som jag skulle skruva fast på några brädor, som jag skulle skruva ihop till någon sorts ram.
En pulka att sitta på och en mast av rundstav med ett par hopsydda lakan till segel. Under tiden jag förklarade min snillrika konstruktion ringde andre sonen till min mobil. Jag ringer dig sedan, sa jag, för jag håller på att diskutera en isjakt med din bror.
En isjakt, undrade han. Skall han köpa en isjakt?
Nej, det är jag som skall ha en isjakt, sa jag. 
- Vet du hur fort de går, skrek han? 
-Herre Gud! När man var liten fick man inte göra någonting för mamma och när man är vuxen får man inte göra något roligt för barnen. 
Äldste sonen hade slutat att se ut som om han satt hos tandläkaren och sa bara: 
- Ring gärna mig när den är klar så jag kan få vara med på premiären.
Det har inte blivit någon jakt ännu, men man vet aldrig.
Tilläggas till dagens, skall förtäljas, att Majken, den underbara helt plötsligt blivit kär eller var så hungrig att hon ville äta upp en hanhund av märket femvägskorsning.
Det är något visst med övergångsställe. Jag har släpat 26 kilo ylande Majken över vägen. Allt medan bilarna tutade och Adonis gick åt ett annat håll.

Så var det en kall och solig tisdag!

Majken snusade i mitt öra vid sextiden i morse.
Gullehunden!
Dags att kliva ur sängen och pigg som en nötskrika kasta sig över de två
papperstidningar som ligger och ryker på hallmattan. Det är något visst med att
få tidningen i pappersupplaga. Inte får man läsa några familjesidor på nätet.
Onsdagar är bäst. Då kommer GP, HN, Varbergsposten och den där veckotidningen med korsord.
Nåja, nu är det tisdag och termometern visar på minus, så nu blir det vantar på.
Har förra året försökt få på Majken ett överdrag eller hundtäcke.
Jag har aldrig sett en hund som kunnat åla, flänga, snurra och slita så mycket någon gång.
Majken vill med andra ord inte ha något fjantigt täcke.
Det behövdes mycket godis innan hon litade på att hon inte skulle behöva gå ut i ett rutigt åbäke.
Hon tycker att det räcker att hon blinkar rött i mörkret.
När promenade var avklarad idag så frångick jag rutinerna, genom att inte ge henne en smörgås från bordet.
Hundögon kan se väldigt ledsna ut.
Hon såg ut som om hon skulle dö av svält vilket ögonblick som helst.
 Ah, va tusan!
En liten smörgås kan ju inte vara så farligt.
Majken fattade direkt att hon vunnit.

Med smörgåsen i magen lämnade hon mig och köket med hög svansföring.

Regn, regn och åter regn!

Halleluja!
Majken är frisk!
Sällan har det som kommer ur bakändan på en hund varit mer intressant.
Konstaterat att det var normalt igen. Tack Gud! I ösregn har vi tagit oss igenom morgonen
vid havet. Det verkar inte som om Majken märker att det regnar. Hon går på som vanligt med
sin hulahulastil och svansen viftande i takt till någon sorts inre musik, som jag inte hör.
Jag är så glad att hon mår bra, att jag inte bryr mig ett enda skvatt om att en slyngel i sin pappas
BMW med massa siffror och bokstäver, dränker oss i ett Niagarafall.
Min dragkedja i regnjackan läcker och en rännil som letar sig innanför är kall och slingrande.
Fötterna i de gamla egentligen uttjänade Eccodojorna låter som klafs för varje steg. Kepsbrättet
slokar likt öron på en Basset och jag får fösa undan det när jag vill ha någorlunda fri sikt på sådär två meter. Sista övergångsstället innan sista biten hem är det mest skoningslösa stället på dagens promenad.
Någon har lyckats med konststycket att välta ett jordlass just där. Förmodligen skulle det till något trädgårdsland. Det kom aldrig dit det skulle. Det landade över Majken och mig.
Det var inte sant. Majken och jag landade i det. Det var väldigt kanigt just där vi försökte att ta oss över.
Min buklandning hade kunnat vara elegantare. Majken skiftade färg likt en kameleont. Hon blev brun.
Så pinsamt det är när några vänliga människor undrar: - Hur gick det?
Det borde de ju sett. Det gick inte alls. Det kanades och fölls.
Vi har tagit oss ändå mer vatten över huvudet, Majken och jag.
Varmt, rent, härligt vatten.

Snabbfotad Majken!

Idag är Majken som en snabbfotsindian.
Hon väckte mig i mycket tidig morgon och visade med tydlighet, att det gällde att få på
sig kläder fortare än fort. Medan jag höll på att tråckla på mig stövlar, kastade hon sig mot dörren,
likt en polis på husransakningsuppdrag. Hon pilade ner för trappan och gjorde ett nytt utbrytningsförsök
innan jag hann till porten. Hon kom ut och satte iväg som en oljad blixt. Ur mörkret fick jag se ett äldre par som rastade en jättedog. Majken kunde inte ha undgått att se honom.
Efter uträttade behov, som förmodligen berodde på att hon lyckats leta upp och stoppat i sig något synnerligen olämpligt, den där vackra morgonen igår, gick det att få kontakt igen.
Hon mår inte bra. Bara vatten idag. Stackars Majken!
Lite stopp-medicin och vila, så kan man hoppas att hon kommer sig snabbt. Man blir väldigt mycket morsa när hon är sjuk. Känns som när barnen var små. Det stavas ORO!
Får pyssla om henne så gott det går.

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅ en sån underbar morgon!

Vilken morgon!
Tre grader kallt och en frusen gräsmatta.
Det är nu det börjar.
De där magiska mornarna med sitt förtrollade ljus. Och Majken blir inte smutsig om sina fötter och mage. Vi kom ner till en strand som sakta blev upplyst av en från öster kommande sol.
Havet låg stilla, som om det väntade på något. Några måsar förökte att överrösta varandra.
Mot sydvästra horisonten tornade moln upp sig och i samma stund som havet blev solbelyst, rullade en vattennära dimma in mot land. Kanske skulle det bli oväder.
Vi hann hem till frukostbordet innan snön, den där första, vräkte ner i stora flingor utanför vårt fönster. Noterar i almanackan att den 21 oktober kom flingorna till Varberg.
Några timmar senare lyser solen igen med full styrka.
Majken har inte varit medveten om snöandet då hon efter sin frukost knoppat in i en välförtjänt vila.
Om jag ger henne en puss på nosen, vaknar hon till och blänger.
Majken, den underbara med sina 26 kilo Kärlek.
Hon är Älskansvärd!

Hästvältare!

Dagen idag har jag vält en häst!
Jag försökte mig på att diskutera min hästrädsla med detta brunvita vidunder. Den förstod mig inte alls.
Jag berättade för den om en ritt för några år sedan när jag skulle vara med och rida på tur på islandshäst.
Den hästen ingick i en grupp om fem och vi var fem tvåbenta som fick sitta upp.
Tyckte det var bäst att rida sist eftersom ingenting borde skrämma mitt underlag, trodde jag.
Efter fyra meter snubblade min häst i ett hål och gjorde ett skutt, varvid jag blev hängande under.
Ny uppsittning med hjälp av pall och hästlärare som höll sig för skratt.
Jag tittade noga.
Mina fyra kamrater tyckte allt var mycket lustigt.
Vi skulle få pröva på att tölta. Jag tyckte tidigare att det såg ganska bekvämt ut.
Vi red på en stig eller rättare sagt, mina kamrater red på en stig.
Min häst gick rakt ut i geografin bland buskar och snår.
Det var svettigt.
När ridläraren hämtade oss var vi på väg mot en sjö och jag var mycket tacksam att han hämtade upp oss. Vi kom fram till en fin skogsväg och det var ganska lugnt på hästryggen.
Två stora vattensamligar låg som en spegel rakt framför oss. De andra hästarna gick snyggt och fint vid sidan om pölarna.
Min häst måste ha varit purken för att han inte fått bada i sjön, så han klev rakt ut i pölen till höger och började förbereda sig för nig och kuta runt i vattnet.
Då gav ridläraren, den råe jäveln, hästen en smäll i baken och Herre Gud! vad vi töltade.
Det var inte bekvämt och jag hade inte en aning hur jag skulle få stopp på kräket.
Behövde inte ha några som helst bekymmer om det.
Hästen fick iväg mig bland blåbärsriset.
Jag gick hem.
Jag låg i fyra dagar och mina kamrater sjunger om min lilla ponny.
Hästar göre sig icke besvär att flirta med mig.
Jag fäller dem med ögonen. 

Rockringshelvitte!

Inser lika sent som syndaren, att jag höll på med rockringsövningar för länge.
Har fasansfullt ont i ryggen. Egentligen har det nog inte så himla mycket med 
rockringsöningen att göra. Det är nog alla gånger jag böjt mig ner för att ta
upp ringen ifrån golvet. Två varv var max och ändå satte jag en jäkla fart på den
när jag svingade den runt min midja, eller där jag tror att midjan skulle befunnit
sig om jag inte hade ätit för mycket glass, alldeles för länge.
Värmedyna och stillsamhet trodde jag var jättebra för en ond rygg.
Fel, FEL FEL! Sonen skrek åt mig i telefonen:- Rör på dig, för he...!
Det var ju det jag hade gjort. Varför skall du alltid överdriva allting, sa han.

Jag visste precis vad han syftade på och röt med anklagande röst, att det var
hans påhitt den gången. Han tyckte vi skulle tävla om vem som kunde hålla en
saftdunk rakt ut längst. Självklart gick jag på den lätta. Ja, dunken var ju inte lätt
och jag höll tappert tills armen domnade och sjönk mot golvet.
Fem timmar senare satt jag på akuten och var övertygad om att jag hade en infarkt.
Det hade jag inte. Jag hade överansträngt min arm genom att hålla en saftdunk. Visst låter
det idiotiskt. För att återgå till rockringen. Jag har rört på mig idag.
Jag har inte rört rockringen!