I den skumma sista dagen i oktober, låg dimman tät och greve Dracula hade bara behövt visa lite av sina huggtänder för att jag skulle sprina benen av mig.
Ett litet äventyr väntade oss vid avtagsvägen mot Galtabäck.
Majken gick fint vid min sida och jag frågade henne om hon var sjuk. Det var hon inte.
Hon var bara alldeles nydrabbad av påminnelse om stora skräcken i Galtabäck.
Väldigt onödigt att gå just den här vägen, tyckte hon.
Hon stannade och lyssnade efter ljud och hennes öron såg ut som kuperade dobbermanöron. Jag frågade igen vad hon lyssnade efter.
Då hörde jag.
Det grymtade i Galtabäck!
Kommer du ihåg nu då, din knasfia, sa Majkenblicken.
Majken är vansinnigt rädd för grisar och jag hade just i Halloweentid tagit henne dit hon inte på villkors vis ville.
Det går några glada grisar med sina kultingar i Galtabäck, precis intill vägen.
Vänd om, Vänd om, skrek Majken.
Självklart, sa jag.
Majken behöver åka bil förbi Galtabäck.
Gullehunden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar