Jag hade precis satt spaden i jorden vid plats 340 när jag hörde en välbekant röst:
- Hade du tänkt lägga mig under det stora trädet?
- Majken?
- Det hade du inte väntat dig va?
- Var är du? Jag ser dig inte?
- Stäng munnen och se inte ut som ett gapande fån, sa Majken.
- Vill du inte ligga på plats 340, sa jag och kände mig urknäpp?
- Jag vill att du lägger ner pösen i 343, sa hon.
- Påsen, sa jag.
- Va?
- Påsen! Det heter påsen och inte pösen.
- Det vet jag väl, sa Majken. Jag skulle bara kolla om du var dig lik. Och det är du.
- Majken! Var är du?
- Tja, jag är överallt och ingenstans.
- Va?
- Har du knäck i lurarna? Jag är var som helst. Tänk på mig så är jag där.
- Kan du se mig?
- E du dum eller? Kan du se mig? Klart att jag kan! Annars hade jag väl inte sagt till dig att jag inte vill ligga under det stora trädet. Det kan ju trilla ner rakt över mig! 
- Ok, jag gräver ner dig vid 343, sa jag.
- Ja, sa Majken. Nu är det ju inte riktigt mig du gräver ner.
- Nähä, sa jag.
- Tycker du att det ser ut som jag?
- Nej, det är klart att det inte gör, men det är vad som blev kvar, sa jag.
- Hade du tänkt att gräva ner det andra åbäket på samma ställe, undrade Majken?
- Åbäket heter Troll och är en vacker Greyhound, sa jag.
- Jag tycker det ser väldigt mycket ut som en pöse med ungefär samma innehåll som min pöse.
- Tänkte lägga er ihop så ni slipper vara ensamna, sa jag.
- Vad barnslig du är, sa Majken. Vi är inte ensamna. Jag är ju här med dig.
- Det är tomt utan dig, sa jag.
- Du äter så gärna upp min tjing och tar mina vitaminer, sa Majken.
- Du är dig lik, sa jag.
- Jag är inget lik! Jag är en Änglahund som finns för dig alltid. Jag går bredvid dig när du promenerar i naturen. Jag vakar över dig om natten och pussar på dig i soluppgången.
- Jag Älskar dig Majken, sa jag.
- Jag Älskar dig med, din tjötröv, sa Majken.

En vecka har gått.

Nu har det regnat som tusingen i Varberg och ingen har behövt gå ut om morgonen för att bli alldeles dyngsur. Vad konstigt det känns.
Ingen slåss med mig när jag ägnar mig för mycket åt morgontidningen. Ingen slickar glasögonen alldeles kladdiga. Vad konstigt det känns.
Nu äter jag upp sista tjingen på smörgåsen och all yougurt själv och dricker min vitaminslurp till sista droppen och omega3-burken står orörd på hyllan. Vad konstigt det känns.
I stugan ser jag inom mig hur min Majken rullar sig i gräset och äter den ena tuggpinnen efter den andra. Om jag blundar kan jag känna hur hon luktade. Gott.
Jag vet precis hur mjuk hon var i pälsen och hur hon tiggde vid bordet. Vad tomt det känns.
Har varit och tittat ut gravplatsen. Hon skall ligga på plats 340. Vad konstigt livet är.
Pussar på kopplet när jag går hemifrån och kastar en van blick mot baksätet i bilen där hon nästan alltid satt och såg mallig ut. Jag saknar Dig Mitt Hjärta!

TACK! ÄLSKADE MAJKEN!

Älskade, Älskade Majken!

Tack min underbara Prinsessa för att Du valde att komma till mig.
Så mycket Kärlek  jag har fått av Dig.
Så jag har Älskat Dig och så jag Älskar Dig i all evighet.
Vad mycket hund Du var.
26 kilo Kärlek, som vältrade sig över mig och alla som Du kom i kontakt med.
Ingen kunde vifta på svansen och hela rumpan som Du.
Du var min glädje om morgonen och min trygghet om kvällen.
Ikväll springer Du på andra ängar och bland andra fyrfota.
Tack Älskade Majken!
Med Kärlek!
Din Matte Lena