En vecka har gått.

Nu har det regnat som tusingen i Varberg och ingen har behövt gå ut om morgonen för att bli alldeles dyngsur. Vad konstigt det känns.
Ingen slåss med mig när jag ägnar mig för mycket åt morgontidningen. Ingen slickar glasögonen alldeles kladdiga. Vad konstigt det känns.
Nu äter jag upp sista tjingen på smörgåsen och all yougurt själv och dricker min vitaminslurp till sista droppen och omega3-burken står orörd på hyllan. Vad konstigt det känns.
I stugan ser jag inom mig hur min Majken rullar sig i gräset och äter den ena tuggpinnen efter den andra. Om jag blundar kan jag känna hur hon luktade. Gott.
Jag vet precis hur mjuk hon var i pälsen och hur hon tiggde vid bordet. Vad tomt det känns.
Har varit och tittat ut gravplatsen. Hon skall ligga på plats 340. Vad konstigt livet är.
Pussar på kopplet när jag går hemifrån och kastar en van blick mot baksätet i bilen där hon nästan alltid satt och såg mallig ut. Jag saknar Dig Mitt Hjärta!