Majkens Nattsudd!

Vaknade av att det small till, som om någon drämde igen en dörr.
Det luktade pepparkakor i hela huset.
Vacklade upp och tog mig till ett kök, som låg i ett totalt kaos.
I skenet av två stearinljus stod Majken med ett pepparkakshus i en gest, som, varsågod.
Majken, sa jag
- Vad gör du?
- E du blind eller? Jag bakar, ser du väl. Har gjort ett hus till dig.
- Så här ser ut! Det ser ju ut som om någon slängt en mjölbomb i köket. Vem skall städa här, hade du tänkt?
- Du, sa Majken.
- Varför kan du inte vara som en vanlig hund?
- Vadå vanlig?
- Ja, en sån som ligger vid sin mattes fötter och sover hela natten och som går på promenader och bara är en hund?
- Är det tacken för att man är uppe hela natten och bakar nåt fånigt hus med massa krafs på? Är det det? Jag bara frågar?
- Nej, det var ju snällt tänkt, men vi kunde ju ha gjort det ihop.
- Jag går i sjön, sa Majken. Direkt och utan att passera GÅ! Hör du det!
- Nej Majken. Det gör du inte. Du hjälper mig att städa upp här.
- Aldrig i livet! Du är den otacksammaste jag vet. Jag tänker inte städa och jag tänker slå sönder det jä...a huset. 
- Det är väl väldigt onödigt, sa jag.
- Jag tänker bajsa och kräkas på mattan i vardagsrummet också, om det kan vara till någon sorts upplysning.
- MAJKEEEN!
- Jag tänker äta upp dina skor, flinade hon.
- Gå! Majken! Gå och lägg dig!
- Ok, jag lägger mig väl då, men lite tacksamhet vore väl på sin plats?
- För vad?
- För huset och att jag inte gör ryggövningar på mattan?
Jag visste det. Jag fick städa själv.
När jag kunde krypa ner i sängen en stund till fick jag trängas med 26 kilo kärlek, som hade florsockerglasyr och nonstopp hängande från öronen.

Majkens Täcke!

Snöade som tusingen i morse när jag stapplade upp. Vill inte påstå att det såg inbjudande ut att promenera med vildhunden idag. Kände mig lite frusen, men Majken var glad och tyckte att vi skulle komma iväg.

- Vill du ha täcke på dig, frågade jag.

- Vadå täcke?

- Ja, du kan ju ha Trollans täcke.

- Om du menar att jag skall ha täcket som du har haft på en hund, som du tagit livet av och som, finns som en låda aska i bokhyllan längst ner, så är svaret NEJ!

- Jag har väl inte tagit livet av henne. Nu är du orättvis.

- Är det inte en död hund du har i bokhyllan då?

- Ja, död och död. Det är aska efter henne.

- Jaha! Vad kallar du det då, om du inte kallar det en död hund?

- Vad du tramsar! Skall du ha täcke eller inte?

- Vill du bli av med mig?

- Nej, det vill jag inte. Jag ville bara att du inte skulle frysa.

- Får man ställa en enkel fråga?

- Ja, det får man.

- Varför var det inte så viktigt med täcke förra året när det var snö så man försvann när man satte sig i en driva? Då hade det varit skönt med ett täcke, fast inte från nån död hund.

- Majken! Vad larvig du är.

- Det kan du tycka. Jag skulle frysa ännu mer i den döda hundens täcke. Jag skulle ha iskalla kårar utmed hela ryggen och det kan man kalla frysa.

- Värst vilken grej det blev av ett ynka täcke, sa jag.

- Skall du med eller skall jag gå själv, undrade Majken.

- Ja, just det. Du har också kommit på att det är du som är ute och vallar mig?

- Vem tror du annars skulle gå upp i svinottan för att släpa dig runt hela Apelviken?

- Nu glömmer vi det här och snackar om julen, sa jag. Vad önskar du dig i julklapp?

- Ett alldeles nytt, eget täcke, sa Majken 

Snöhelvitte!

Jaha!
Då var snön här och Majken har suttit natten igenom och glott mot himlen.
- Ser du vad jag ser, frågade hon.
- Om du menar att snön vräker ner, så ser jag det och jag är INTE glad!
- Jag är jätteglad, sa Majken. Jag skall åka skidor i morgon!
- Det skall du inte. Du skall gå på dina fyra fötter samma runda som vi brukar gå.
- Glädjedödare, väste hon åt mig.
Jag la mig och bad en stilla bön att snön skulle vara borta på morgonen.
Gud hörde inte min bön eller också struntade han i mig eller så var han ute och cyklade runt i snön.
Majken väckte mig vid sextiden.
- Nu har du sovit färdig, viskade hon.
- Herre Gud! Vad har du på dig, mumlade jag.
- Utrustad för en skidtur. Kolla mig! Är jag inte häftig, sa hon.
- Majken! Du är bara för mycket!
Där stod hon i min skidoverall och med pälsmössa på skallen.
- Skidorna står i hallen, sa hon.
- Du kan inte åka skidor, sa jag.
- Man kan väl försöka. Du måste inte vara så himla negativ hela tiden. Här kommer jag in och väcker dig försiktigt och vad gör du? Som vanligt! Skäller på mig!!!
- Ok, vi går ut! Du skall åka skidor om jag så skall hota dig med veterinären om du inte åker hela rundan.
- Hoppsan! Vad du tar i. Klart jag skall åka. Jag har ju sagt det hela tiden.
I hallen stod mina skidor, modell äldre. Långa!
Självklart fick jag släpa skidorna till första backen ner mot havet.
- Skall du bära dem hela vägen, frågade Majken?
- Nu är du väldigt tyst! Ställ dig på skidorna nu så skall jag putta på nerför backen.
Majken såg konstig ut.
- De ser väldigt långa ut.
- Det är för att du skall få plats med båda fötterna på en skida.
- Jag vill inte åka på en skida, muttrade Majken. Jag vill ha båda.
- Knashund! Så! Ställ dig på nu!
- Ok, sa hon.
Så for hon iväg nerför backen ivrigt vrålande:
- Här kommer det en viking och ingen liten plutt!
Så var hon borta.
Hittade skidor och övrig mundering nedanför backen.
Majken var väck.
- MAJKEEEEN!
Ingen hund.
Jag samlade ihop hennes ägodelar och gick rundan bärandes på de j...la skidorna och hemmes kläder.
När jag var nästan hemma, kom hon farande.
- Var har du varit! skrek jag.
- Rundan, sa hon.
- Vem är genomsvett och har fått bära dina skidor och dina kläder och din fula pälsmössa hela vägen?
- Du, sa hon. Förresten, så är det dina skidor och dina kläder.
- Du åker aldrig skidor igen! Hör du det!!!!
- Dramakvinna! Sluta larva dig!

Majken I tvättstugan!

Idag har vi tvättat. Ja, det vill säga, jag har tvättat och Majken har tjatat hål i huvudet på mig. Det får inte förekomma några hundar i vår tvättstuga och det har Majken inte förstått.

- Snälla! Jag kan väl få följa med? Jag skall göra mig så liten som helst. Ingen kommer ens att märka att jag är där. Inte ens du!

- Varför skall du följa med om du ändå är osynlig, undrade jag.

- Jag får aldrig göra nånting! Vad gör det om jag följer med en liten stund, som knappt märks mer än en fis i universum?

- MAJKEN! Var har du lärt dig sådana uttryck?

- Vadå?

- Skärp till dig!

- Vilket får jag? Följa med eller följa med?

- Ok, du sitter still och säger inte ett pip, för då åker du ut. Du talar inte med någon.

- Hedersord, sa Majken.

När vi kom ner i tvättstugan, satte sig Majken framför den stora maskinen och tindrade med ögonen. Hon viskade:

- Vad spännande det skall bli. Kan man tvätta mig i den maskinen?

- Nej, det kan man inte. Då drunknar du.

- Jag vill sitta här och titta när kläderna tvättar sig, sa hon.

- Ok, sa jag.

Under tiden Majken satt och glodde på tvättmaskinen plockade jag ihop en hög med rött som skulle tvättas.

- Oh Gud, kved Majken. Vad jag mår illa! Vad det snurrar!

- Titta för f... inte i maskinen mer då, utan lägg dig ner på golvet, sa jag. Jag visste att jag inte skulle ta med dig, men du är enveten som en åsna.

- Jag kommer att spy, kved hon. Och du bara skäller. Här gör jag precis som du säger och vad gör du då? Gapar och skriker på mig. Jag vill bara dö?

- Kom så går vi ut, försökte jag. Du kan ligga på gräset en stund.

- Du får bära mig, sa Majken.

Jag bar ut 26 kilo Majken, som hängde som en död sill i famnen.

- Nu ligger du här tills jag kommer, stönade jag.

- Vad annat kan jag, sa Majken.

När jag kom tillbaka låg Majken på rygg och tittade mot himlen.

- Jag tror att jag har sett Gud, sa hon.

- Nej, det har du inte, sa jag.

- Han cyklade precis förbi och sa: Ligger du här lilla Majken? Har du inget hem?

- Nu ljuger du, sa jag. Gud cyklar inte!

- Det var värst vad du vet allting! Säger jag att Gud cyklade så gjorde han det!  

Prinsen!

Jag trodde inte mina ögon idag på morgonen!
Vi, Majken och jag hade just kommit förbi kyrkan och var på väg mot stranden, när det som från ingenstans dök upp en bjässehund.
Jag tog ett rejält tag i Majkens koppel och kände att här var det bäst att hålla hårt.
Jättehunden var lösspringande och kom ångande emot oss.
Hur skulle jag göra?
Skulle jag hinna att släppa lös Majken innan den överföll henne, eller skulle vi bli uppätna båda två?
Jag släppte henne.
Vad händer då?
Majken sitter och stirrar hänfört och viskar:
- Min Prins!
Vad som sedan händer med min prinsessa är, att hon springer honom till mötes och de flamsar runt i det frostnupna gräset.
Majken leker!
Majken brukar inte leka. Hon läxar i allmänhet upp de som blir för närgångna.
Men inte nu.
De skuttar och står med sina framtassar på varandras axlar och tittar varandra djupt i ögonen.
Majken är kär.
Jag ser det på långt håll.
Får jag med henne på promenaden eller skall hon rymma med sin hittade prins?
Prinsens husse kommer farande och kopplar sin best, (Förlåt Prins)
Majken kommer med ett saligt leende i mungipan och säger:
- Vad säger du nu då?
- Vadå säger jag nu?
- Fattar du att det hjälpte att pussa ihjäl grodan. Den var bort i morse och så dyker prinsen upp. Fattar du nu då din tröghjärna?
- Ok! bara du är lycklig, så är jag lycklig.
- Jag mår bara så himla bra, sa Majken.

Majken och Grodprinsen!

Majken är besviken!
En liten grön varelse har Majken släpat hem från stranden.
- Fattar du inte att han fryser, sa Majken?
- Vi kan inte ta hem en groda, försökte jag.
- Jag bär den själv, sa Majken och så tog hon helt sonika och öppnade sitt gap och tog den i munnen.
- Du sväljer den inte. skrek jag.
- mmmmmmmmmmmm, sa hon.
- Hör du vad jag säger? Du sväljer den INTE!
Majken spottade ut grodan och satte sig ner.
- Jag bär den! Jag kan väl för böv... inte svara dig när jag har hela munnen full med en groda. Var inte så korkad! Man får ju skämmas för dig. Kan du vara tyst hela vägen hem nu så jag kan rädda den stackaren från att frysa ihjäl?
- Du kan inte ta hem den, sa jag.
- Kan inte jag? Det skall du få se. Du tog ju hem en fågel i somras som du skulle rädda. Vad hände då? Jag bara frågar? Den hade ju knappt kommit över tröskeln innan du skrämde ihjäl den.
- Det gjorde jag väl inte.
- Jo, det var precis det du gjorde. Hade du inte tappat den där rostfria skålen i golvet så hade fågeln levt än idag. Det är jag helt säker på.
- Jag kunde väl inte hjälpa att jag tappade skålen?
Majken svarade inte. Hon tog grodan i munnen och fick svansen i högläge och baken svängde. Hon var på väg hem.
Det är väl ingen idé att berätta om vem som bestämmer hemma hos oss.
När vi kom hem och Majken hade parkerat sin groda på mitt överkast i min säng, sa hon:
- Nu skall han vila!
- Jaha, sa jag.
- Jag skall bara äta sedan skall jag vila också, jämte honom, så jag kan hålla koll på dig, så du inte kastar rostfria bunkar på honom.
- Nu är du orättvis, sa jag och kände mig som en fähund.
Majken åt och gick till sängs.
Två timmar senare gick jag in och tittade på paret.
Majken grät.
- Herre Gud, Majken! varför gråter du?
- Åh, skrek hon. Jag har pussat på honom hela tiden och det hjälper inte ett dugg.
- Vadå?
- Titta på honom! Han blev bara en grodprins! Jag ville ha en hundprins!
- Men Majken, sa jag. Det är bara i sagorna det blir prinsar av grodor.
- E han en saga eller? Titta!
Jag tittade och sannerligen. Där satt en liten grodprins.

Majkens identitetskris!

Majken har betett sig mycket underligt idag. Hon känner inte igen sig när hon går förbi hallspegeln. Hon ger upp ett gallskrik så fort hon får syn på sig.
- Gode Gud! jag vet inte vem jag är längre, kvider hon.
- Behöver jag ta dig till veterinären, frågar jag försiktigt.
- Skall du avliva mig! Är det det du vill? Säg det rent ut!
- Klart jag inte vill avliva dig. Du är ju min prinsessa. 
- Jag känner ju inte igen mig. 
Majken bölade som en ko och kastade sig på mattan.
- Vad ska jag ta mig till, gnydde hon.
- Vi får börja bena upp det här, sa jag.
- Vad då bena upp?
- Ja, vi får reda ut vem du är. Vem ser du när du tittar i spegel?
- En jättekonstig typ, med två svarta öron och en lång näsa.
- Det är ju du!
- Nej, jag har inte så lång näsa, skrek Majken.
- Vem skulle du vilja se i spegeln då?
- E du dum eller? Vem brukar man vilja se om man tittar sig i spegeln? Anna Anka eller?
- Ok, vi säger att du vill se dig själv i spegeln.
- Nej, vi säger att jag vill se dig.
- Varför vill du se mig?
- För att du inte ser fullt lika knäpp ut som den där långnästa.
- Det var ju snällt sagt, sa jag.
Majken hade kommit in i hulkstadiet av gråten och jag satte mig på gilvet och tog hennes huvud i knät och pussade på henne.
- Jag tror att jag är en älg, hulkade Majken.
- Nog för att nosen är lite lång på dig, men så lång nos har du inte.
- Vad sa du, sa Majken.
- Du är ingen älg, sa jag.
- Tror du att du vet allt eller?
- Nej, men jag vet att du inte ser ut som en älg.
- Hur ser en älg ut då?

- Majken!!!!  Lägg av!!!

Majken som Änglahund!

I kväll skall Majken gå på maskerad. Hon skall inte bara vara utklädd, hon skall sjunga också. Hon är så nervös, så hon trippar omkring på tånaglarna och är fullständigt off när det gäller samtal.
Hon övar och övar på sin låt " Får man ta hunden med sig in i himlen"?
Det är stört omöjligt att få komma in i badrummet.
Hon speglar sig i det oändliga och kan inte bestämma vilken färg hon skall ha på ögonskuggan.
I natt vaknade jag vid fyra av att hon sjöng i sömnen:
- Jag vill ha ett kex morsan, jag vill ha ett kex, innan jag tatuerar mig.
Jag försökte prata med henne om tatueringar i morse, men hon fnös bara:
- Det är farligt att tatuera sig och ont som tusan gör det också.
- Jag trodde att du hade tänkt att tatuera dig, sa jag.
- Knasmorsa, sa hon
När promenaden var avklarad i dag på morgonen och Majken genom trippande på de rosa tånaglarna, hade filat ner dem till små kortisar skrek hon:
- Herre Gud! Vart tog naglarna vägen? Det är ditt fel! Alltid skall du ha mig att gå så långt! Är du nöjd nu?
- Ta det lugnt! Jag har lösnaglar du får låna.
- Nej, bölade hon. Det blir inte detsamma! Hela mitt liv är förstört!
- Vem är det som är dramaqueen nu?
- Hur skall jag kunna hålla micken och visa de här korta stumparna?
- Du får väl stå rakt upp och ner och låta micken sitta kvar i stället.
- Rakt upp och ner? Är du knäpp i skallen eller? Fattar du inte att kjolarna åker över huvudet på mig om jag står rakt upp och ner?
- Jag diskuterar inte mer, sa jag.
Majken gick förnärmad till hallspegeln och ställde sig på huvudet.
- Vad gör du, frågade jag försiktigt?
- Inte nog med att du är knäpp, har du tappat synen också? Jag står rakt upp och ner!
Det går inte. Allt blod rusar ju till huvudet och jag kommer att bli så blodfylld i munnen, att jag inte kan ta en ton.
- Majken, sa jag. Det är bara ett uttryck. Du kan stå på fötterna och sjunga i micken.
Hon var sårad. Hon svängde iväg och öronen flaxade när hon rundade mig.
- Vad tror du Hasse Kvinnaböske hade tyckt om du hade stått rakt upp och ner och skrålat Änglahunden? Jag bara undrar, sa hon.
- Han hade tyckt att det var annorlunda, sa jag.
- Så annorluna skall inte jag vara. Jag skall stå där som Pallas Athena med mina korta naglar och jag skall sjunga för full hals om hunden i himlen.

Tvätt i arla morgonstund!

I tidiga morgonstunden har vi tvättat, Majken och jag. Eller rättare sagt jag.
Hon gick sin promenad ner till havet och lovade dyrt och heligt att dyka upp i tvättstugan med sin tvätt.
- Jag har inte så mycket,sa hon. Bara lite badhanddukar och några linneservetter från kalaset med väninnorna i söndags.
Hon dröjde och jag kollade utanför dörren till tvättkällaren.
Där stod den här söta varelsen och sa att Majken skickat henne.
- Vad har hon sagt till dig, frågade jag?
- Om jag hjälper dig med hennes tvätt så skulle jag få hennes kvällsmat.
- Med tanke på Majkens omfång, undrar jag då? Tror du på det?
- Lovat är lovat!
- Inte när det gäller Majken. Hon är alltid först uppför trapporna och sitter skakande framför byrån med tuggpinnar, som hon får efter varje promenad. Hon är först vid middagsbordet och hon lämnar det sist. Hon äter allt med hunger som kan påminna om en utsvulten elefant. Hon äter kvällsmat som om det vore nattvarden och som om hon aldrig skulle få mer mat. Hon kommer INTE att ge dig sin kvällsmat!
- Okey då! Jag hjälper dig ändå.
- Du är jättegullig, sa jag. Gå hem istället. Jag skall ta Majken på det här.
Fick syn på henne när jag lagt i första maskinen och var på väg upp igen.
Hon stod och samspråkade med en golden retriver och jag kan svära på att hon tuggade på något.
- MAJKEN, skrek jag!
Hon tittade på mig och fortsatte att tugga.
När hon kom så småningom hade hon svalt.
- Har du ätit tuggummi igen så blir jag galen!
- Lägg av! Det var bara lite kaninbajs. Det lägger sig som bommull.
- Snälla Majken, bad jag.
Hon svängde på bakändan och gick mot ytterdörren. Jaha, tänkte jag. Nu skall det inte pratas mer om det.
- Hur går det med tvätten, sa hon när hon satt och skakade framför byrån?
- Det skall vi ha ett snack om mellan fyra ögon.
- Var inte så dramatisk, sa hon medan hon satte sig vid bordet och började peta tänderna.

Så Skall Det Bli!

Så här var det förra året och så här kan det bli igen!
Klockan sju i morse hade Majken redan fått på sig pjäxor och skidor och var redo att gå på tur. Hon kom in och väckte mig med frågan:
- Vill du ha te eller varm choklad med dig ut idag?
- Herre Gud, så du ser ut, stammade jag, yrvaken. Varför har du skidor på dig?
- Äntligen lite vinter och skidföre. Det gäller att hänga i om jag skall åka Vasaloppet.
- Du är knasig, sa jag. Jag vill ha varm choklad, sa jag.
- Gå upp och fixa det då, svarade Majken brutalt.
Bara att gå upp och försöka hitta sina varma stövlar. Det var ca två centimeter snö utanför.
- Det är för lite snö för att åka skidor, skrek jag till Majken, som just hade hittat sin pälsmössa.
- Räcker gott till mig, svarade hon.
Jag säger bara: - Åke Svanstedt! Släng dig i väggen!
Har hängt i andra änden av kopplet och åkt på hälsenorna ända ner till Apelviken.
Majken tvärnitade i en snygg bredsladd just innan järnvägsövergången, där hon skulle uträtta sina behov. Självklart blåste påsen, den svarta iväg utmed spåret innan jag fått upp det som skulle tas upp.
Havet var i vågor. Stranden var i lä, eftersom vinden kom från norr.
En cyklist kämpade sig fram på hala vägen och han glodde på Majken.
- Ser du att folk tittar på dig, sa jag.
- De tycker att jag är häftig, sa Majken, allt medan hon sköt upp skidglasögonen i pannan.
- Du drar mig hem igen nu, väste jag, som var genomsvett för att jag stretat och balanserat för att inte ramla.
- Du skulle tagit dina skidor, sa hon.
Nu har hon ätit, tagit sina omega 3, och ligger och snusar gott.
Jag skall köpa broddar idag.

Måndag Morgon!

Morgonen idag satt jag i telefonen.
Nej, det gjorde jag inte. Jag satt och pratade i telefonen.
Nej, det gjorde jag inte heller.
Jag satt.
Min mun talade med en telefonlur, som hade en mottagare av samtalet i andra ändan.
Vad knäppt det låter.
Jag pratade med Ulrika i telefonen, fast hon bor inte i telefonen.
Jag svarade i telefonen när den ringde.
I andra ändan av den trådlösa telefonen, som inte har någon ända, hörde jag Ulrika.
Skit samma!
Majken fick gå ut med Sören.

Majken och The Boxer!

Kom några stänk från en grå himmel vid sjutiden denna morgon och Majken och jag tog bilen till en vacker havsvik. Eftersom vädrets gudar stod oss bi, kunde vi ta oss en promenad över ängar som låg tysta och övergivna, trodde jag.
Jag släppte Majken lös för att hon skulle få sträcka ut ordentligt.
Hon försvann in under några låga enebuskar och jag gick ner mot havet, som kastade sina vågor mot sandstranden, där vi badat i sommar.
Skulle just ta en bild när något överröstade havet.
Precis intill ett staket vid den lilla vägen hade det samlats en skara nyfikna piercade kor, eller vad det nu var.
De tittade inte på mig.
De tittade med stor förväntan på Majken och deras huvuden svängde som om de tittat på tennis.
Då såg jag, att det kom en matte med en stor boxer från andra hållet.
Majken var lös och boxern var kopplad.
Jag ropade: MAJKEN!!!
Min hund hade drabbats av akut dövhet.
Jag skrek i falsett: MAJKEN!!
Då fick hon syn på boxern.
Hon gjorde en tjurrusning mot boxern, allt medan jag och korna tittade på.
Ja, jag tittade ju inte bara. Jag sprang som en vettvilling mot boxern.
Kom fram lagom till att boxern gjorde ett skuttanfall mot min prinsessa.
Majken backade, duckade och jag kunde höra henne väsa:
- Vem tror du att du är! Du har ju ingen näsa?
Jag fick ta i Majken innan nästa anfall kom.
Boxern försökte fälla Majken till marken med sin stirrande blick.
Fick med mig en kamplysten hund, som jag hade ett allvarligt snack med om mobbing.
- Ja, men du måste ju hålla med om att den inte hade någon näsa, sa Majken.
- Klart den har näsa. Den är bara så kort. En dag kommer du att få stryk av någon om du retas.
- Jag retades inte. Jag blev bara så förvånad över att där inte fanns någon näsa i hela ansiktet. Visst var den konstig?
Jag svarade inte.
Vi gick förbi korna, som tittade och blinkade mot Majken.
- De gillar mig, sa hon, men så har vi ju näsor också, korna och jag.

Majkens Drömmar!

I morse väckte Majken mig halv sex!
Hon var lite skärrad. Hon hade drömt att hon var en liten dunig svanunge som åkte på sin mammas rygg. Eftersom Majken är rädd för djupt vatten hade detta satt djupa spår i hennes sinne.
Det gällde att lugna och hålla om henne och vad var det nu jag lärt mig om chocktillstånd?
Ringde och väckte terapeuten och förklarade att jag hade en familjemedlem som drömt att hon var en svan och jag ville bara bli uppdaterad hur man behandlade chock.
- Värme, varsamhet, vatten, mumlade han yrvaket.
- Tror du att det finns något annat än vatten, frågade jag. Hon är väldigt rädd för vatten just nu.
- Hon har väl inte fått vattuskräck, mumlade han.
- Är inte det detsamma som rabies, undrade jag?
- Jo, men det får ju bara hundar, och det är väl inte hunden som drömt att hon är en svan?
- Jo, pep jag.
- Vi får ta ett snack nästa gång du kommer. Har du pratat med hunden nu igen?
Min terapeut förstår mig inte och han förstår inte Majken heller.
Bara att ta på sig och ge sig ut i novembermörkret med blinkljus och en gladare Majken.
När det ljusnade och jag hade kommit till den tomma campingplatsen, så när som på en massa trallgolv och 7000 kaniner, hittade jag Majken ivrigt blinkande, svansviftande med överkroppen långt under ett golv.
Hon var distraherad.
Promenaden lyckad.
Hon hade glömt Svansjön.

Bullbak med Majken!

Ja, då har vi bakat bullar idag, Majken och jag.
Först hade vi en livlig diskussion om vi skulle baka kanel eller vaniljbullar. Majken ivrade för vaniljbullar och vem kan motstå blöta hundögon.
Jag har förklarat för Majken att man måste tvätta bort sitt nagellack innan man får börja knåda någon deg. Hon tycker att rosa lack syns ju nästan inte alls, så hon ansåg sig inte behöva ta bort det.
- Det kan bli flagor i degen, förklarade jag.
- Det sitter som berget, sa Majken.
Jag tog henne med våld till badrummet, allt medan hon skrek: - Inte bada, inte bada!
Hon surade en liten stund och jag fick lova dyrt och heligt att måla nytt så fort vi var färdiga.
Förkläde på och Majken har en liten krusmössa för att inte tappa päls i bullarna.
Hon sitter uppflugen på trappstegen för att kunna se degen fara runt i assistenten.
Jag har sagt till henne att det är bättre hon vilar till det är dags att knåda degen.
Det gick ju precis som det brukar. Majken far runt med ögonen tittandes ner i den roterande degbunken och blir så yr att hon dråsar i golvet.
- Ja, ja, jag vet vad du tänker säger hon, men det är så himla spännande att se om jag kan hålla mig kvar om jag tittar intensivt på en fläck.
- Knashund! Du kan inte det. Det är likadant varje gång.
Majken tyckte att jag var negativ och att jag borde göra ett försök själv.
Tycker nog att jag är rätt knas ändå, utan att sitta som en hund och glo ner i degbunken.
- Har det aldrig jäst färdigt, ropade Majken från soffan på balkongen?
- Jo det har det, sa jag.
- Nu skall här knådas med hull och hår, tyckte Majken.
Hon är lite irriterad på sin lilla krusmössa som bara åker ner över ögonen.
Jag fick till det med ett litet rött sidenband som jag knöt under hakan på henne.
- Tycker du att jag ser löjlig ut, frågade hon.
- Nej, du är min finaste prinsessa, ljög jag.
Undrar vad grannarna skulle tycka om detta, eller Djurens Vänner?
- Nu skall vi göra snurror, sa jag.
- Det får du göra. Nu har jag knådat. Något skall du väl göra själv.
Hon försvann och mössan låg på golvet i hallen.
Jag hittade henne sovandes i min säng. När jag tittade på henne, kikade hon på mig och sa: Du! Du glömmer väl inte nagellacket?

Korta Rundan!

Oj, oj, vad det var mycket hemma idag.
Majken fick gå korta rundor för det har möblerats om i hemmet.
Vad det drar med sig mycket när man börjar flytta möbler och vad dammigt
det är bakom de där tunga, som inte varit framdragna på länge.
Det tråkigaste att flytta är utan tvekan böcker.
Jag lägger alltid upp dem i högar på golvet och alltid, jag säger alltid så rasar de jä..a bokhögarna ihop till en enda stor hög.
Försökte mig på att sanera i bokhyllorna för några år sedan.
Bjöd in barn och vänner så fick de ta vad de ville.
Hade även efter de tagit med de böcker de ville, alldeles för många böcker.
Då ringde jag en före detting som jag vet är förtjust i bokstäver i rader.
Han fick nästan hjärtsnurp när jag förklarade att jag tänkte slänga böckerna om ingen vill ha dem.
Han ville!
Han tog rubbet.
Man slänger inte böcker, sa han.
Tur jag inte gjorde det då, sa jag.
Nog om det.
Jag har burit nya böcker idag. Till ett annat rum.
Har gjort om en tv-hylla till skohylla och fått en skohylla över.
Vänt och vridit på en duvblå lampa med vit skärm och insett att den är för stor och att den inte passar in här. Den fick gå till återvinningsstationen.
Ibland är det bra med en skrubb i källaren.
Där kan man stapla allt man tror att man måste ha kvar.
I min skrubb ligger råttan Krusifilia.
Hon har varit en sagoråtta som lärt barn hur man sorterar sopor.
Nu är hon en bortglömd sopa själv, men henne kan jag inte slänga. Hon har sin kompis glasögonormen Gösta jämte sig. Gösta har hängt på en vägg i ett hem någonstans i Borås. Han var en ganska trevlig bekantskap. Bättre än Tigerorman Bengtsson.
Det var en slug rackare. Han gillade att hänga i baren på kuluraftnar och han var en hejare på att hypnotisera.

Han tog alla brudar med storm, för han var ju en tigerorm.