- Du måste använda blått som vattnet om du skall skriva om mig, sa Majken, medan hon låg och päste
i spat.
- Självklart, sa jag.
- Tänk att det är så gott att ta sig ett avslappnande bad, sa Majken. Du borde prova det.
- Jag kanske skall ta och hoppa ner till dig.
- Nej, för Guds skull, gör inte det. Då blir det överrinning.
- Översvämning, sa jag.
- Va?
- Översvämning! Det rinner över kanten, sa jag.
- Ja, jag sa ju det, sa Majken. Fast egentligen vill jag inte ha dina baciller.
- Vadå baciller?
- Ja, vem vet var du har varit med din kropp? Du kanske är alldeles full med lus och loppor och det vill jag inte ha i pälsen, Sörru!
- Vem är det som kommer dragandes med kaninloppor och fästingar?
- Jag har väl fått dem av dig, sa Majken.
- Vem är det som fastnade under altanen när hon jagade kaniner som var fulla med loppor?
- Ja, vem hade gett de stackars kaninerna loppor, sa Majken. Jag tror att det var du!
- Så var det nog diskuterat med det, sa jag.
- Så är du jämt. Så fort det börjar osa så skall du byta ämne. Har du någon gång frågat dig varför du håller på så, sa Majken.
- Har du blivit någon sorts terapeut nu också?
- Jag vill inte vara en tapet, vrålade Majken!
- Terapeut, sa jag. Det är någon som benar ut och hjälper till med problem, sa jag.
- Jag vill inte bli urbenad, sa Majken. Det gör säkert skitont.
- Det är väl ingen som säger att du blir urbenad heller. Knashund!
- Du säger ju att de benar ut!
- Ja, problemen.
- Benar de ut problemen?
- Ja
- Var sitter problemen, frågade Majken?
- De kan sitta lite varstans, sa jag.
- Herre Gud! Då kan de ju få bena ur hela kroppen! Vad är det för idioter som går till såna där tapeter och blir urbenade som en torsfilé?
- Majken! Du förstår inte detta! Vi lägger ner denna diskussionen NU!
- Du tar INTE mig till någon tapet!
- Nej, det gör jag inte.
- Det är bättre att du går till tapeten, sa Majken. Vore häftigt att se dig slinka in genom brevlådan alldeles benlös.
- Du är lika snäll som vanligt, sa jag.
- Ja, sa Majken. Och jag har INGA problem!
-
- Jag vill ha en baddräkt, sa Majken.
- Hur ser du ut?
- Visst är jag fin?
- Nej, du är utspökad, sa jag.
- Ser du att jag har läfftift och nagellack?
- Läppstift heter det.
- Ja, det sa jag ju.
- Nej, du sa läfftift. Det säger små barn som inte kan säga läppstift, sa jag.
- Skit i samma, sa Majken. Jag vill ha en baddräkt!
- Det är för tidigt att bada. Det är jättekallt i vattnet.
- Vem har sagt att jag skall bada, sa Majken.
- Vad skall du med baddräkt till om du inte skall bada, sa jag?
- Jag kanske bara skall gå omkring och låtsasbada, sa Majken.
- Skall du ha en hel baddräkt, undrade jag.
- Det är väl klart att jag skall ha en hel baddräkt. E du dum eller? Vad skall jag ha en trasig baddräkt till?
- Jag menade inte trasig. Jag menade att du kanske ville ha en bikini?
- Vad är det?
- En tvådelad baddräkt, sa jag.
- Jag vill inte ha en trasig baddräkt, bölade Majken. Jag vill ha en hel!
- Herre Gud! Vad du fattar trögt, sa jag. En bikini är också en baddräkt, fast den är delad i två delar. Ett par byxor och en bh.
- Jag vill inte ha någon bh, sa Majken. Jag vill ha en rosa baddräkt som är en del som är hel.
- Jaha, sa jag.
- Jag måste få en hel. Jag vill inte visa min knapp.
- Vad menar du?
- Min kavelknapp sticker ut och jag vill inte visa den.
- Navel heter det, sa jag. Din lilla navel är så fin så det gör inget att den syns. Du har haft ett litet navelbråck när du var en liten valp och då blir det som en liten knapp.
- Tänk om jag ligger där på stranden och solar min kavelknapp och så kommer det en fågelmås och äter upp den med hull och hår, sa Majken.
- Måsar gillar inte navlar, sa jag.
- Hur vet du det?
- Jag bara vet det, sa jag.
- Jag måste ha solglasögon också, sa Majken.
- Du kan låna ett par av mig.
- Och se ut som en käring? Nähä du! Det skall vara nya som går ihop med baddräkten. Du är ju alldeles ute!
- Det blir nog bra, sa jag.
- Man måste passa sig för det ultralätta ljuset sörru!, sa Majken.
- Ultravioletta, sa jag.
- VAD DU MÄRKER ORD HELA TIDEN!
- Ja, sa jag. Jag vill ju att du skall lära dig de rätta orden.
- Är det så viktigt för dig så får du väl hålla på att vara en tjötröv som vanligt, sa Majken.
-
- Idag vill jag tala med dig om Gud, sa Majken.
- Ojdå, sa jag.
- Vadå ojdå? Är det så konstigt att man undrar någonting om Gud? Han syns ju inte och ändå ropar alla på
Gode Gud så fort det är något.
- Det är klart att man kan undra.
- Ja, jag undrar! hur ser han ut, den där Gud?
- Det är det nog ingen som vet, sa jag.
- De säger att han kan allt, vet allt, ser och hör allt. Hur kan han göra det när ingen ens vet hur han ser ut?
- Vilka de säger det?
- Ja, de som tror på honom och att han finns någonstans i allt.
- I den kristna religionen är han treenig, sa jag.
- Va?
- Han är treenig, sa jag. Fadern, Sonen och Den Helige Anden.
- Har han tre grenar som ett träd då, undrade Majken.
- Ja, den liknelsen var riktigt bra, sa jag.
- Jag vet, sa Majken. Ibland blir jag själv förvånad över vad jag får allt ifrån.
- Vad var det du ville veta?
- Kan Gud cykla?
- Ja, det är ju klart att han kan om han kan allt.
- Kan han flyga?
- Det kan han säkert, sa jag.
- Varför är han så korkad att han cyklar när han kan flyga, flinade Majken.
- Han kanske gillar att cykla, sa jag.
- Tänk att han cyklar omkring på de vita molnen, sa Majken. Vad gör han om det inte finns några moln då?
- Han kan ju allt så han cyklar nog då också, sa jag.
- Tror du att han är så där Gode Gud?
- Ja, det tror jag.
- Men du, sa Majken. Om man tror på Gud så vill ju Gud att man skall vara snäll. Varför är inte alla snälla då?
- För att människor inte är Gud, sa jag.
- Är de som går i kyrkan snällare än jag?
- Nej, det tror jag inte, sa jag.
- Jag får ju inte ens gå in i kyrkan, sa Majken. De tror väl att jag skall bajsa på mattan.
- Det är inte Gud som säger att du inte får gå in i kyrkan. Det är de där människorna som bestämmer
i kyrkan som säger att du inte får gå in där. Det är inte för att de tror att du skulle bajsa, utan för att
det kan finnas människor som är allergiska mot hundhår.
- Tror du Gud är allergisk mot mig?
- Nej, det tror jag inte. Han gillar dig skarpt. Man måste ju inte gå i kyrkan för att tala med Gud, sa jag.
- Vadå, tala med? Man vet ju inte vem man talar med om man inte kan se honom, sa Majken.
- Jag skall berätta en sannsaga för dig, sa jag. Det var en gång en kvinna som trodde att hon tappat sin tro.
Hon arbetade i kyrkan med människor som inte hade någonstans att bo. Då fick de komma till kyrkan för att bo där. De andra som arbetade i den kyrkan tyckte inte att den kvinnan som lät de bostadslösa bo där, var tillräckligt fin och kyrklig eller passade in i deras fina kyrka. De människorna bestämde sig för att de skulle vara stygga mot kvinnan och de vände henne ryggen. De talade inte med henne, spred lögner om henne och var riktigt elaka mot henne, tills hon blev riktigt sjuk av deras elakheter. Då slutade hon att tro på Gud.
- Vad sorgligt, sa Majken.
- Ja, det var det, men till sist förstod hon att det var inte Gud som var stygg, utan det var de där människorna
som trodde att de var smågudar allihopa, som var ena elaka kräk.
- Jag har inte bestämt mig än. sa Majken.
- Om vadå, sa jag?
- Om jag skall tro på Gud.
- Majken, sa jag. Det är rätt ofarligt att tro på Gud, men det är inte ofarligt att ha med Hans självutnämnda ställföreträdare här på jorden att göra.
- Jag tror jag väljer när han cyklar, sa Majken. Tror du att jag kan lära mg cykla som Gud?
- Klart att du kan! Gullehund!
