- Va? Vem är det?
- E du dum eller? Det är ju jag, Majken!
- Älskade hjärtat! Är det du?
- Vem trodde du det var din hönshjärna?
- Ja, nu hör jag att det är du. Jag trodde man blev snäll när man kom till himlen.
- Vill du med de orden påstå att jag inte var snäll när jag var hos dig?
- Jo, du var snäll, men ditt språkbruk kanske inte alltid var så snällt.
- Hård men rättvis var jag.
- Hur har du det i himlen?
- Vad tror du? Sitta och spela kort med en massa jävla änglar. Hur kul är det?
- Du spelar väl inte kort hela tiden?
- Nej, ibland kollar jag vad du har för dig och det blir man ju inte precis munter av.
- Jag saknar dig.
- Varför det? Jag är ju här och förresten så har du ju mig i en låda på byrån.
- Ja, det passade ju inte att grävas ner.
- Herre Gud! Vad du är larvig! Om du inte vill gräva ner mig så kan du ju öppna lådan vid nästa storm och låta mig fara rakt ut i vinden.
- Får man det?
- Ha! Får man det? Sedan när har du brytt dig om vad man får? Du kan ju kasta mig i havet.
- Jag tror inte jag kan det.
- Varför? Tror du att Gud ser dig och kastar sin vrede över dig?
- Vem är larvig nu?
- Hörru! Du slutar väl inte att skriva om mig?
- Jag slutar aldrig att skriva om dig. Knashund!
- Tjötröv!
