Majkens Stora Skräck!

Dagen idag har vi promenerat utmed kusten mot Björkäng.
I den skumma sista dagen i oktober, låg dimman tät och greve Dracula hade bara behövt visa lite av sina huggtänder för att jag skulle sprina benen av mig.
Ett litet äventyr väntade oss vid avtagsvägen mot Galtabäck.
Majken gick fint vid min sida och jag frågade henne om hon var sjuk. Det var hon inte.
Hon var bara alldeles nydrabbad av påminnelse om stora skräcken i Galtabäck.
Väldigt onödigt att gå just den här vägen, tyckte hon.
Hon stannade och lyssnade efter ljud och hennes öron såg ut som kuperade dobbermanöron. Jag frågade igen vad hon lyssnade efter.
Då hörde jag.
Det grymtade i Galtabäck!
Kommer du ihåg nu då, din knasfia, sa Majkenblicken.
Majken är vansinnigt rädd för grisar och jag hade just i Halloweentid tagit henne dit hon inte på villkors vis ville.
Det går några glada grisar med sina kultingar i Galtabäck, precis intill vägen.
Vänd om, Vänd om, skrek Majken.
Självklart, sa jag.
Majken behöver åka bil förbi Galtabäck.
Gullehunden!

Kundvagnar och annat löst!

Ja, är det inte det ena så är det det andra man hittar utmed morgonpromenadstråken.
Dagen idag var inget undantag.
I ett vattenfyllt dike låg en lysande, röd kundvagn.
Direkt börjar hjärnan jobba.
Skit i den!
Ta upp den!
Vad är det för idiot som har kört hit den?
 Ok!
Jag släpper INTE Majken. Jag håller i kopplet och bajspåsen med ena handen och försöker dra upp kundvagnen med vänstern.
Det går inte.
Någon rolig Nisse har lagt hela sitt trädgårdsavfall i vagnen så den är tung.
Försöker välta ut skräpet. Kundvagnen åker längre ner i vattensamlingen.
Släpper påsen och Majken.
Tar tag med båda händerna i vagnen och den kommer snällt som en skottspole och jag sitter i gräset.
Vem kommer då?
Jo, då kommer Farbror Duktig!
Han ropar:- Du får väl ta och koppla hunden! OCH! -Du har väl inte stulit kundvagnen på Coop Forum?
-Nej, lilla farbror, gapar jag. Jag har precis räddat en kundvagn från att drunkna och om farbror vill kan ni få ge den mun mot munmetoden!
Han såg rädd ut, gubbskrället.
Vad jobbigt det blev att köra kundvagn med Majken dragandes åt fel håll eller i alla fall inte åt det håll som kundvagnen och jag skulle.
Skam den som ger sig.
Jag lyfte 26 kilo Majken och placerade henne i kundvagnen.
Hon var måttligt road.
Jag gick med raska steg mot Coop. Två bilister tutade och vinkade.
Majken höll tassarna för ögonen och jag kände att hon inte skulle låta sig mutas med smörgås för att bli go igen.
Efter överlämnandet av kundvagn och fem kronor rikare tog vi vägen över stranden hem.
Vad står i vattnet en liten bit ut från stranden?
En stol!
Den gav vi blanka f.. i.

Innan Helvittet bröt ut!

Lägg gärna märke till att jag skriver i grått!
Vi hann ut, Majken och jag, innan regnet. Fort gick vi i alldeles för mycket kläder.
Ja, Majken hade ju bara pälsen förstås och inte något larvigt täcke. Det var bara jag som svept mig i dun. Det blåste så det gällde att hålla i hatten.
Två morgonpigga kitsurfare trotsade vågorna i Apelviken och jag undrar just när de egentligen går upp. Det är nog inga festprissar eftersom de kastar sig i ett rasande hav innan hin håle har fått på sig tofflorna.
Det ser rätt häftigt ut, fast det är väl inget för mig.
Det är mycket som inte är någonting för mig, har jag förstått under min vandring på transportsträckan livet.
En tanke eller en idé som slog mig för några år sedan var, att jag skulle bygga en egen isjakt. Då kunde jag susa fram med vindens fart över isarna lite varstans.
Delade min idé med sonen, snickaren. Han skrattade nästan ihjäl sig och när han fick ordning på anletsdragen så småningom så bad han mig förklara hur min konstruktion skulle se ut.
Tänkte mig fyra skridskoskenor som jag skulle skruva fast på några brädor, som jag skulle skruva ihop till någon sorts ram.
En pulka att sitta på och en mast av rundstav med ett par hopsydda lakan till segel. Under tiden jag förklarade min snillrika konstruktion ringde andre sonen till min mobil. Jag ringer dig sedan, sa jag, för jag håller på att diskutera en isjakt med din bror.
En isjakt, undrade han. Skall han köpa en isjakt?
Nej, det är jag som skall ha en isjakt, sa jag. 
- Vet du hur fort de går, skrek han? 
-Herre Gud! När man var liten fick man inte göra någonting för mamma och när man är vuxen får man inte göra något roligt för barnen. 
Äldste sonen hade slutat att se ut som om han satt hos tandläkaren och sa bara: 
- Ring gärna mig när den är klar så jag kan få vara med på premiären.
Det har inte blivit någon jakt ännu, men man vet aldrig.
Tilläggas till dagens, skall förtäljas, att Majken, den underbara helt plötsligt blivit kär eller var så hungrig att hon ville äta upp en hanhund av märket femvägskorsning.
Det är något visst med övergångsställe. Jag har släpat 26 kilo ylande Majken över vägen. Allt medan bilarna tutade och Adonis gick åt ett annat håll.

Så var det en kall och solig tisdag!

Majken snusade i mitt öra vid sextiden i morse.
Gullehunden!
Dags att kliva ur sängen och pigg som en nötskrika kasta sig över de två
papperstidningar som ligger och ryker på hallmattan. Det är något visst med att
få tidningen i pappersupplaga. Inte får man läsa några familjesidor på nätet.
Onsdagar är bäst. Då kommer GP, HN, Varbergsposten och den där veckotidningen med korsord.
Nåja, nu är det tisdag och termometern visar på minus, så nu blir det vantar på.
Har förra året försökt få på Majken ett överdrag eller hundtäcke.
Jag har aldrig sett en hund som kunnat åla, flänga, snurra och slita så mycket någon gång.
Majken vill med andra ord inte ha något fjantigt täcke.
Det behövdes mycket godis innan hon litade på att hon inte skulle behöva gå ut i ett rutigt åbäke.
Hon tycker att det räcker att hon blinkar rött i mörkret.
När promenade var avklarad idag så frångick jag rutinerna, genom att inte ge henne en smörgås från bordet.
Hundögon kan se väldigt ledsna ut.
Hon såg ut som om hon skulle dö av svält vilket ögonblick som helst.
 Ah, va tusan!
En liten smörgås kan ju inte vara så farligt.
Majken fattade direkt att hon vunnit.

Med smörgåsen i magen lämnade hon mig och köket med hög svansföring.

Regn, regn och åter regn!

Halleluja!
Majken är frisk!
Sällan har det som kommer ur bakändan på en hund varit mer intressant.
Konstaterat att det var normalt igen. Tack Gud! I ösregn har vi tagit oss igenom morgonen
vid havet. Det verkar inte som om Majken märker att det regnar. Hon går på som vanligt med
sin hulahulastil och svansen viftande i takt till någon sorts inre musik, som jag inte hör.
Jag är så glad att hon mår bra, att jag inte bryr mig ett enda skvatt om att en slyngel i sin pappas
BMW med massa siffror och bokstäver, dränker oss i ett Niagarafall.
Min dragkedja i regnjackan läcker och en rännil som letar sig innanför är kall och slingrande.
Fötterna i de gamla egentligen uttjänade Eccodojorna låter som klafs för varje steg. Kepsbrättet
slokar likt öron på en Basset och jag får fösa undan det när jag vill ha någorlunda fri sikt på sådär två meter. Sista övergångsstället innan sista biten hem är det mest skoningslösa stället på dagens promenad.
Någon har lyckats med konststycket att välta ett jordlass just där. Förmodligen skulle det till något trädgårdsland. Det kom aldrig dit det skulle. Det landade över Majken och mig.
Det var inte sant. Majken och jag landade i det. Det var väldigt kanigt just där vi försökte att ta oss över.
Min buklandning hade kunnat vara elegantare. Majken skiftade färg likt en kameleont. Hon blev brun.
Så pinsamt det är när några vänliga människor undrar: - Hur gick det?
Det borde de ju sett. Det gick inte alls. Det kanades och fölls.
Vi har tagit oss ändå mer vatten över huvudet, Majken och jag.
Varmt, rent, härligt vatten.

Snabbfotad Majken!

Idag är Majken som en snabbfotsindian.
Hon väckte mig i mycket tidig morgon och visade med tydlighet, att det gällde att få på
sig kläder fortare än fort. Medan jag höll på att tråckla på mig stövlar, kastade hon sig mot dörren,
likt en polis på husransakningsuppdrag. Hon pilade ner för trappan och gjorde ett nytt utbrytningsförsök
innan jag hann till porten. Hon kom ut och satte iväg som en oljad blixt. Ur mörkret fick jag se ett äldre par som rastade en jättedog. Majken kunde inte ha undgått att se honom.
Efter uträttade behov, som förmodligen berodde på att hon lyckats leta upp och stoppat i sig något synnerligen olämpligt, den där vackra morgonen igår, gick det att få kontakt igen.
Hon mår inte bra. Bara vatten idag. Stackars Majken!
Lite stopp-medicin och vila, så kan man hoppas att hon kommer sig snabbt. Man blir väldigt mycket morsa när hon är sjuk. Känns som när barnen var små. Det stavas ORO!
Får pyssla om henne så gott det går.

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅ en sån underbar morgon!

Vilken morgon!
Tre grader kallt och en frusen gräsmatta.
Det är nu det börjar.
De där magiska mornarna med sitt förtrollade ljus. Och Majken blir inte smutsig om sina fötter och mage. Vi kom ner till en strand som sakta blev upplyst av en från öster kommande sol.
Havet låg stilla, som om det väntade på något. Några måsar förökte att överrösta varandra.
Mot sydvästra horisonten tornade moln upp sig och i samma stund som havet blev solbelyst, rullade en vattennära dimma in mot land. Kanske skulle det bli oväder.
Vi hann hem till frukostbordet innan snön, den där första, vräkte ner i stora flingor utanför vårt fönster. Noterar i almanackan att den 21 oktober kom flingorna till Varberg.
Några timmar senare lyser solen igen med full styrka.
Majken har inte varit medveten om snöandet då hon efter sin frukost knoppat in i en välförtjänt vila.
Om jag ger henne en puss på nosen, vaknar hon till och blänger.
Majken, den underbara med sina 26 kilo Kärlek.
Hon är Älskansvärd!

Hästvältare!

Dagen idag har jag vält en häst!
Jag försökte mig på att diskutera min hästrädsla med detta brunvita vidunder. Den förstod mig inte alls.
Jag berättade för den om en ritt för några år sedan när jag skulle vara med och rida på tur på islandshäst.
Den hästen ingick i en grupp om fem och vi var fem tvåbenta som fick sitta upp.
Tyckte det var bäst att rida sist eftersom ingenting borde skrämma mitt underlag, trodde jag.
Efter fyra meter snubblade min häst i ett hål och gjorde ett skutt, varvid jag blev hängande under.
Ny uppsittning med hjälp av pall och hästlärare som höll sig för skratt.
Jag tittade noga.
Mina fyra kamrater tyckte allt var mycket lustigt.
Vi skulle få pröva på att tölta. Jag tyckte tidigare att det såg ganska bekvämt ut.
Vi red på en stig eller rättare sagt, mina kamrater red på en stig.
Min häst gick rakt ut i geografin bland buskar och snår.
Det var svettigt.
När ridläraren hämtade oss var vi på väg mot en sjö och jag var mycket tacksam att han hämtade upp oss. Vi kom fram till en fin skogsväg och det var ganska lugnt på hästryggen.
Två stora vattensamligar låg som en spegel rakt framför oss. De andra hästarna gick snyggt och fint vid sidan om pölarna.
Min häst måste ha varit purken för att han inte fått bada i sjön, så han klev rakt ut i pölen till höger och började förbereda sig för nig och kuta runt i vattnet.
Då gav ridläraren, den råe jäveln, hästen en smäll i baken och Herre Gud! vad vi töltade.
Det var inte bekvämt och jag hade inte en aning hur jag skulle få stopp på kräket.
Behövde inte ha några som helst bekymmer om det.
Hästen fick iväg mig bland blåbärsriset.
Jag gick hem.
Jag låg i fyra dagar och mina kamrater sjunger om min lilla ponny.
Hästar göre sig icke besvär att flirta med mig.
Jag fäller dem med ögonen. 

Rockringshelvitte!

Inser lika sent som syndaren, att jag höll på med rockringsövningar för länge.
Har fasansfullt ont i ryggen. Egentligen har det nog inte så himla mycket med 
rockringsöningen att göra. Det är nog alla gånger jag böjt mig ner för att ta
upp ringen ifrån golvet. Två varv var max och ändå satte jag en jäkla fart på den
när jag svingade den runt min midja, eller där jag tror att midjan skulle befunnit
sig om jag inte hade ätit för mycket glass, alldeles för länge.
Värmedyna och stillsamhet trodde jag var jättebra för en ond rygg.
Fel, FEL FEL! Sonen skrek åt mig i telefonen:- Rör på dig, för he...!
Det var ju det jag hade gjort. Varför skall du alltid överdriva allting, sa han.

Jag visste precis vad han syftade på och röt med anklagande röst, att det var
hans påhitt den gången. Han tyckte vi skulle tävla om vem som kunde hålla en
saftdunk rakt ut längst. Självklart gick jag på den lätta. Ja, dunken var ju inte lätt
och jag höll tappert tills armen domnade och sjönk mot golvet.
Fem timmar senare satt jag på akuten och var övertygad om att jag hade en infarkt.
Det hade jag inte. Jag hade överansträngt min arm genom att hålla en saftdunk. Visst låter
det idiotiskt. För att återgå till rockringen. Jag har rört på mig idag.
Jag har inte rört rockringen!

Måndag i trons tecken!

Måndag morgon!
Härligt!
Idag skall det ske. Jag skall inhandla mig en rockring. En sådan där som man hade när man var en liten flicka. Har fått för mig att man kan träna med små medel. Vilken midja jag kommer att få. Jag tänker minsann inte lägga några dyra pengar på gym. 60 spänn för en rockring är alldeles lagom. Om jag börjar dagen med min och Majkens promenad på en mil och käkar en ordentlig frukost när jag kommer hem, så kan jag rocka loss till någon häftig musik lite senare. Kan jag sedan låta bli glassen på kvällen också, så blir det jättebra. Det svåraste är att gå förbi frysgondolerna på Coop Forum där kolarippeln ligger och skriker:- Kom och ta mig! Jag vill följa med dig hem! Jag vill smälta i din mage! Vilken utmaning det blir.
Tre timmar senare:
Jag har köpt en rockring. Jag har inte lyckats att ta mig förbi de skrikande glassarna. Skit också!
Majken trodde att jag köpt en rolig leksak till henne när jag kom in med rockringen.
Jag trodde att jag visste precis hur man skulle göra när man rockade.
Hur kunde jag glömma det? Jag svängde och svängde och den jävla ringen bara åkte ner i golvet.
Satte på musik från Curacao. Hjälpte inte ett skvatt. Jag slet och svängde och Majken var försvunnen.
Jävla hund! Hon stod bakom soffan och höll på att skratta ihjäl sig. jag skall nog visa henne att jag kan rocka fett. Jag skall smygträna när hon sover. 

Tidig Söndagmorgon!

Är väldigt morgonpigg och njuter av att sitta i lugn och ro och läsa mina tidningar. Två av papper och resten på nätet. Hinner inte alltid läsa klart för Majken står med benen i kors och talar om på ett ganska begripligt språk, att det är läge att få ändan ur vagnen. Framåt sjutiden är det dags. Nu är det läge att börja med vantar. Det enda som är varmt är det som jag plockar upp i en liten svart påse med döskallar på. Det är inte den mest magiska stunden innan vi når den galvade lådan, som sitter på en stolpe. När jag smäller ner locket är det en signal som majken känner igen. Det betyder att hon sätter sig framför mina fötter och vill ha påfyllning. Allt för att hon skall gynna påsföretaget igen i morgon. Hon är smart den lilla. Hennes period av skendräktighet är över och jag har fått återgå till mitt vuxna jag, efter att ha varit hennes valp några veckor. Hon har varit skitskum. Smugit fram mot mig och kisat med ögonen och vräkt sig upp i knät och pussat eller putsat nästan ansiktet skinnflått. Hon är go den lilla. Majken tycker inte om manikyr. Hon anser att klotången är ett tortyrredskap som inte hör hemma i civiliserade hem. Hon har gömt den någonstans där inga mattar någonsin kan hitta den. Majken träffar en ung dam på en salong för kloklipperi emellanåt. Hon blir naturligtvis förnedrad med en munkorg och pratar högljutt. Jag tror att hon svär ve och förbannelse över mänskligheten. När klippet är över och Majken befriad får hon välja godis. Hon väljer alltid det dyraste. Sedan går hon därifrån med högburet huvud och med en svans och bakdelsföring som skulle få de mest kunniga hulahuladamer att bli gröna avund. Jaha, nu står hon där igen med benen i kors. Bara att gå ut.

Så var det tisdag kväll!

Dagen idag har jag firat med en liten prinsessa som fyller 5 år i morgon.
Hon är den finaste prinsessa jag känner. Självklart åt vi prinsesstårta. Hon har en lillebror tillika lillprins, som är lika underbar. Han kan säga att "Byggare Bob bygger hus" Prinsessan bad mig blåsa upp hennes rosa ballonger. De luktade torkad fisk. Det gjorde de aldrig förr. Då luktade de gummi. Är väl något nytt påfund förstås.
Vad fort tiden går. Jag förstod aldrig det när jag var yngre. Nu känns det inte så långt att vänta sex månader på våren. Förr var det en evighet. Grannen på 70 säger att det är åldern.

Fröken Prosit har börjat jobba som modell!

Idag har jag varit i Ullared och tittat på den fem kilometer långa kön. Bilar och människor överallt. Som alla förstår så hade jag sinnesnärvaro nog att inte gå in till Morgan och alla di andra som är med i såpan. Har för övrigt själv en liten, men viktig roll i ett tidigare avsnitt. Mitt bästa köp var den dagen en BH i ljuslila. Det har jag visat hela Sverige. Dagen idag skall jag visa mig i en liten chic dräkt som fått namnet Krusifilia Råttsson. Hon har förresten en hund som heter Råttweilert. Han har klätt ut sig till tomte nu när julen börjar närma sig. Jag har bönat och bett och bitit att han kan vänta ett tag, men han är en envis rackare. Majken har inget till övers för honom. Hon helt enkelt bara skiter i honom.

Lite bilder på Vildhunden Majken!

Majken åker bil!

Majken trött efter badet

Nu sannerligen har jag börjat blogga!

Hejsan!

Här kommer jag att skriva upp eller ner mina tankar om livet, döden och transportsträckan där emellan.
Det kommer förmodligen att dyka upp lite bilder på äventyr och annan galenskap som jag utsätter mig för.
En given plats kommer vildhunden Majken att ha. Hon är en holländska av typen fågelhund, som inte är särskilt flygduglig eftersom hon liksom sin matte har en liten, men ack så viktig övervikt just nu.
Vi arbetar intensivt på att få den reducerad inom det snaraste.
Till vår hjälp har vi viktigpettern Herr Förståsigpå. Han kan allt om mat, vitaminer, drycker, motionsformer och maskiner som kan vara nyttiga.
När hungern och sötsuget slår oss i magtrakten har vi lätt som en plätt att fullkomligt skita i allt som han säger.
Då går det utmärkt att stoppa in kexchoklad, bullar, ahlgrens bilar och en god bananbakelse.
Den stora passionen är för närvarande Konsums Kolarippelglass. Den är bara så god! Man sover gott med den som en mjuk bommulskänsla i magen.
Tack för just nu!
Återkommer!
Tänk på att "Livet är inget för amatörer"