Regn, regn och åter regn!

Halleluja!
Majken är frisk!
Sällan har det som kommer ur bakändan på en hund varit mer intressant.
Konstaterat att det var normalt igen. Tack Gud! I ösregn har vi tagit oss igenom morgonen
vid havet. Det verkar inte som om Majken märker att det regnar. Hon går på som vanligt med
sin hulahulastil och svansen viftande i takt till någon sorts inre musik, som jag inte hör.
Jag är så glad att hon mår bra, att jag inte bryr mig ett enda skvatt om att en slyngel i sin pappas
BMW med massa siffror och bokstäver, dränker oss i ett Niagarafall.
Min dragkedja i regnjackan läcker och en rännil som letar sig innanför är kall och slingrande.
Fötterna i de gamla egentligen uttjänade Eccodojorna låter som klafs för varje steg. Kepsbrättet
slokar likt öron på en Basset och jag får fösa undan det när jag vill ha någorlunda fri sikt på sådär två meter. Sista övergångsstället innan sista biten hem är det mest skoningslösa stället på dagens promenad.
Någon har lyckats med konststycket att välta ett jordlass just där. Förmodligen skulle det till något trädgårdsland. Det kom aldrig dit det skulle. Det landade över Majken och mig.
Det var inte sant. Majken och jag landade i det. Det var väldigt kanigt just där vi försökte att ta oss över.
Min buklandning hade kunnat vara elegantare. Majken skiftade färg likt en kameleont. Hon blev brun.
Så pinsamt det är när några vänliga människor undrar: - Hur gick det?
Det borde de ju sett. Det gick inte alls. Det kanades och fölls.
Vi har tagit oss ändå mer vatten över huvudet, Majken och jag.
Varmt, rent, härligt vatten.