Jag försökte mig på att diskutera min hästrädsla med detta brunvita vidunder. Den förstod mig inte alls.
Jag berättade för den om en ritt för några år sedan när jag skulle vara med och rida på tur på islandshäst.
Den hästen ingick i en grupp om fem och vi var fem tvåbenta som fick sitta upp.
Tyckte det var bäst att rida sist eftersom ingenting borde skrämma mitt underlag, trodde jag.
Efter fyra meter snubblade min häst i ett hål och gjorde ett skutt, varvid jag blev hängande under.
Ny uppsittning med hjälp av pall och hästlärare som höll sig för skratt.
Jag tittade noga.
Mina fyra kamrater tyckte allt var mycket lustigt.
Vi skulle få pröva på att tölta. Jag tyckte tidigare att det såg ganska bekvämt ut.
Vi red på en stig eller rättare sagt, mina kamrater red på en stig.
Min häst gick rakt ut i geografin bland buskar och snår.
Det var svettigt.
När ridläraren hämtade oss var vi på väg mot en sjö och jag var mycket tacksam att han hämtade upp oss. Vi kom fram till en fin skogsväg och det var ganska lugnt på hästryggen.
Två stora vattensamligar låg som en spegel rakt framför oss. De andra hästarna gick snyggt och fint vid sidan om pölarna.
Min häst måste ha varit purken för att han inte fått bada i sjön, så han klev rakt ut i pölen till höger och började förbereda sig för nig och kuta runt i vattnet.
Då gav ridläraren, den råe jäveln, hästen en smäll i baken och Herre Gud! vad vi töltade.
Det var inte bekvämt och jag hade inte en aning hur jag skulle få stopp på kräket.
Behövde inte ha några som helst bekymmer om det.
Hästen fick iväg mig bland blåbärsriset.
Jag gick hem.
Jag låg i fyra dagar och mina kamrater sjunger om min lilla ponny.
Hästar göre sig icke besvär att flirta med mig.
Jag fäller dem med ögonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar