Majken skriver Julkort!

Majken har bestämt sig för att skriva julkort och hon har bestämt att jag skall bistå henne om det mot förmodan skulle vara så att hon missar någon.
- Du behöver inte sitta över mig och glo vad jag skriver, sa hon.
- Tänkte att du kanske behöver ha hjälp med stavningen.
- Varför skulle jag det?
- Ibland har till och med jag svårt att stava rätt, sa jag.
- Lägg av! Jag är ingen discolektor, om du nu trodde det.
- Dyslektiker, heter det.
- Inte i hundvärlden. Där heter det discolektor. Du vet väl förresten inte vad det är.
- Nej, det vet jag inte, sa jag, något trött på fröken bessewisserhund.
- Är du sur, frågade Majken.
- Jag är inte sur!
- Varför skriker du?
- Makjen! Skriv dina kort och var tyst!
- Orättvis är vad du är. Här är man trevlig och skall skicka julkort till vänner och bekanta och vad gör du? Ryter!! För all del jag skall skicka mina kort utan din hjälp.
- Du vet var jag finns om du behöver mig, sa jag lite ansträngt.
- Du vet var jag finns, härmade Majken. Ja! Jag vet alltid var du finns! Jag har ett sjätte sinne! Jag vet var alla befinner sig som hör till det här hushållet.
- Jaså du.
- Ja, fråga mig vad som helst så skall jag tala, sa hon malligt.
- Finns tomten?
- Vad var det för jäk..a fråga?
- Du vet ju allt. Finns tomten?
- Hör han till det här hushållet? Nej!!!! Det gör han inte! Klart att han finns, sa Majken.
- Var bor han?
- E du dum eller? Han bor i säcken.
- Ha! Där tror jag inte han får plats, sa jag.
- Klart han inte får, sa Majken. Annars hade han väl inte behövt ge bort allt han har samlat i säcken hela året. Fattar du vad han har gott om plats efter nyår.
- Du har svar på allt du Majken.
- Skall jag skicka kort till Plutten?
- Klart att du skall. Plutten är ett tvåårigt litet barnbarn.
- Han petade mig faktiskt i ögat.
- Han gjorde inte det med vilja, sa jag.
- Nej, han gjorde det med fingret, sa Majken.
- Han förstod inte bättre. Han är ju så liten.
- Jag kunde ha bitit fingret av honom, men jag valde att inte göra det.
- Det var snällt av dig, sa jag.
- Ha! Det var av ren självbevarelsedrift. Du hade säkert avlivat mig om jag hade gjort det. Och den glädjen unnade jag dig inte.
- Majken! Gullehunden! Jag älskar ju dig. Jag skulle inte göra så mot dig, men jag skulle ha ett allvarligt samtal med dig.
- Ja, dem har man ju hört till leda. Skulle inte du koka skinka?
- Jo, det skall jag göra nu.
- Då kanske man kan få lite skrivro.
- Akta så jag inte biter dig, sa jag.
- Du blir väldigt hårig i munnen, sa Majken.