Innan Helvittet bröt ut!

Lägg gärna märke till att jag skriver i grått!
Vi hann ut, Majken och jag, innan regnet. Fort gick vi i alldeles för mycket kläder.
Ja, Majken hade ju bara pälsen förstås och inte något larvigt täcke. Det var bara jag som svept mig i dun. Det blåste så det gällde att hålla i hatten.
Två morgonpigga kitsurfare trotsade vågorna i Apelviken och jag undrar just när de egentligen går upp. Det är nog inga festprissar eftersom de kastar sig i ett rasande hav innan hin håle har fått på sig tofflorna.
Det ser rätt häftigt ut, fast det är väl inget för mig.
Det är mycket som inte är någonting för mig, har jag förstått under min vandring på transportsträckan livet.
En tanke eller en idé som slog mig för några år sedan var, att jag skulle bygga en egen isjakt. Då kunde jag susa fram med vindens fart över isarna lite varstans.
Delade min idé med sonen, snickaren. Han skrattade nästan ihjäl sig och när han fick ordning på anletsdragen så småningom så bad han mig förklara hur min konstruktion skulle se ut.
Tänkte mig fyra skridskoskenor som jag skulle skruva fast på några brädor, som jag skulle skruva ihop till någon sorts ram.
En pulka att sitta på och en mast av rundstav med ett par hopsydda lakan till segel. Under tiden jag förklarade min snillrika konstruktion ringde andre sonen till min mobil. Jag ringer dig sedan, sa jag, för jag håller på att diskutera en isjakt med din bror.
En isjakt, undrade han. Skall han köpa en isjakt?
Nej, det är jag som skall ha en isjakt, sa jag. 
- Vet du hur fort de går, skrek han? 
-Herre Gud! När man var liten fick man inte göra någonting för mamma och när man är vuxen får man inte göra något roligt för barnen. 
Äldste sonen hade slutat att se ut som om han satt hos tandläkaren och sa bara: 
- Ring gärna mig när den är klar så jag kan få vara med på premiären.
Det har inte blivit någon jakt ännu, men man vet aldrig.
Tilläggas till dagens, skall förtäljas, att Majken, den underbara helt plötsligt blivit kär eller var så hungrig att hon ville äta upp en hanhund av märket femvägskorsning.
Det är något visst med övergångsställe. Jag har släpat 26 kilo ylande Majken över vägen. Allt medan bilarna tutade och Adonis gick åt ett annat håll.

Så var det en kall och solig tisdag!

Majken snusade i mitt öra vid sextiden i morse.
Gullehunden!
Dags att kliva ur sängen och pigg som en nötskrika kasta sig över de två
papperstidningar som ligger och ryker på hallmattan. Det är något visst med att
få tidningen i pappersupplaga. Inte får man läsa några familjesidor på nätet.
Onsdagar är bäst. Då kommer GP, HN, Varbergsposten och den där veckotidningen med korsord.
Nåja, nu är det tisdag och termometern visar på minus, så nu blir det vantar på.
Har förra året försökt få på Majken ett överdrag eller hundtäcke.
Jag har aldrig sett en hund som kunnat åla, flänga, snurra och slita så mycket någon gång.
Majken vill med andra ord inte ha något fjantigt täcke.
Det behövdes mycket godis innan hon litade på att hon inte skulle behöva gå ut i ett rutigt åbäke.
Hon tycker att det räcker att hon blinkar rött i mörkret.
När promenade var avklarad idag så frångick jag rutinerna, genom att inte ge henne en smörgås från bordet.
Hundögon kan se väldigt ledsna ut.
Hon såg ut som om hon skulle dö av svält vilket ögonblick som helst.
 Ah, va tusan!
En liten smörgås kan ju inte vara så farligt.
Majken fattade direkt att hon vunnit.

Med smörgåsen i magen lämnade hon mig och köket med hög svansföring.

Regn, regn och åter regn!

Halleluja!
Majken är frisk!
Sällan har det som kommer ur bakändan på en hund varit mer intressant.
Konstaterat att det var normalt igen. Tack Gud! I ösregn har vi tagit oss igenom morgonen
vid havet. Det verkar inte som om Majken märker att det regnar. Hon går på som vanligt med
sin hulahulastil och svansen viftande i takt till någon sorts inre musik, som jag inte hör.
Jag är så glad att hon mår bra, att jag inte bryr mig ett enda skvatt om att en slyngel i sin pappas
BMW med massa siffror och bokstäver, dränker oss i ett Niagarafall.
Min dragkedja i regnjackan läcker och en rännil som letar sig innanför är kall och slingrande.
Fötterna i de gamla egentligen uttjänade Eccodojorna låter som klafs för varje steg. Kepsbrättet
slokar likt öron på en Basset och jag får fösa undan det när jag vill ha någorlunda fri sikt på sådär två meter. Sista övergångsstället innan sista biten hem är det mest skoningslösa stället på dagens promenad.
Någon har lyckats med konststycket att välta ett jordlass just där. Förmodligen skulle det till något trädgårdsland. Det kom aldrig dit det skulle. Det landade över Majken och mig.
Det var inte sant. Majken och jag landade i det. Det var väldigt kanigt just där vi försökte att ta oss över.
Min buklandning hade kunnat vara elegantare. Majken skiftade färg likt en kameleont. Hon blev brun.
Så pinsamt det är när några vänliga människor undrar: - Hur gick det?
Det borde de ju sett. Det gick inte alls. Det kanades och fölls.
Vi har tagit oss ändå mer vatten över huvudet, Majken och jag.
Varmt, rent, härligt vatten.

Snabbfotad Majken!

Idag är Majken som en snabbfotsindian.
Hon väckte mig i mycket tidig morgon och visade med tydlighet, att det gällde att få på
sig kläder fortare än fort. Medan jag höll på att tråckla på mig stövlar, kastade hon sig mot dörren,
likt en polis på husransakningsuppdrag. Hon pilade ner för trappan och gjorde ett nytt utbrytningsförsök
innan jag hann till porten. Hon kom ut och satte iväg som en oljad blixt. Ur mörkret fick jag se ett äldre par som rastade en jättedog. Majken kunde inte ha undgått att se honom.
Efter uträttade behov, som förmodligen berodde på att hon lyckats leta upp och stoppat i sig något synnerligen olämpligt, den där vackra morgonen igår, gick det att få kontakt igen.
Hon mår inte bra. Bara vatten idag. Stackars Majken!
Lite stopp-medicin och vila, så kan man hoppas att hon kommer sig snabbt. Man blir väldigt mycket morsa när hon är sjuk. Känns som när barnen var små. Det stavas ORO!
Får pyssla om henne så gott det går.

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅ en sån underbar morgon!

Vilken morgon!
Tre grader kallt och en frusen gräsmatta.
Det är nu det börjar.
De där magiska mornarna med sitt förtrollade ljus. Och Majken blir inte smutsig om sina fötter och mage. Vi kom ner till en strand som sakta blev upplyst av en från öster kommande sol.
Havet låg stilla, som om det väntade på något. Några måsar förökte att överrösta varandra.
Mot sydvästra horisonten tornade moln upp sig och i samma stund som havet blev solbelyst, rullade en vattennära dimma in mot land. Kanske skulle det bli oväder.
Vi hann hem till frukostbordet innan snön, den där första, vräkte ner i stora flingor utanför vårt fönster. Noterar i almanackan att den 21 oktober kom flingorna till Varberg.
Några timmar senare lyser solen igen med full styrka.
Majken har inte varit medveten om snöandet då hon efter sin frukost knoppat in i en välförtjänt vila.
Om jag ger henne en puss på nosen, vaknar hon till och blänger.
Majken, den underbara med sina 26 kilo Kärlek.
Hon är Älskansvärd!

Hästvältare!

Dagen idag har jag vält en häst!
Jag försökte mig på att diskutera min hästrädsla med detta brunvita vidunder. Den förstod mig inte alls.
Jag berättade för den om en ritt för några år sedan när jag skulle vara med och rida på tur på islandshäst.
Den hästen ingick i en grupp om fem och vi var fem tvåbenta som fick sitta upp.
Tyckte det var bäst att rida sist eftersom ingenting borde skrämma mitt underlag, trodde jag.
Efter fyra meter snubblade min häst i ett hål och gjorde ett skutt, varvid jag blev hängande under.
Ny uppsittning med hjälp av pall och hästlärare som höll sig för skratt.
Jag tittade noga.
Mina fyra kamrater tyckte allt var mycket lustigt.
Vi skulle få pröva på att tölta. Jag tyckte tidigare att det såg ganska bekvämt ut.
Vi red på en stig eller rättare sagt, mina kamrater red på en stig.
Min häst gick rakt ut i geografin bland buskar och snår.
Det var svettigt.
När ridläraren hämtade oss var vi på väg mot en sjö och jag var mycket tacksam att han hämtade upp oss. Vi kom fram till en fin skogsväg och det var ganska lugnt på hästryggen.
Två stora vattensamligar låg som en spegel rakt framför oss. De andra hästarna gick snyggt och fint vid sidan om pölarna.
Min häst måste ha varit purken för att han inte fått bada i sjön, så han klev rakt ut i pölen till höger och började förbereda sig för nig och kuta runt i vattnet.
Då gav ridläraren, den råe jäveln, hästen en smäll i baken och Herre Gud! vad vi töltade.
Det var inte bekvämt och jag hade inte en aning hur jag skulle få stopp på kräket.
Behövde inte ha några som helst bekymmer om det.
Hästen fick iväg mig bland blåbärsriset.
Jag gick hem.
Jag låg i fyra dagar och mina kamrater sjunger om min lilla ponny.
Hästar göre sig icke besvär att flirta med mig.
Jag fäller dem med ögonen. 

Rockringshelvitte!

Inser lika sent som syndaren, att jag höll på med rockringsövningar för länge.
Har fasansfullt ont i ryggen. Egentligen har det nog inte så himla mycket med 
rockringsöningen att göra. Det är nog alla gånger jag böjt mig ner för att ta
upp ringen ifrån golvet. Två varv var max och ändå satte jag en jäkla fart på den
när jag svingade den runt min midja, eller där jag tror att midjan skulle befunnit
sig om jag inte hade ätit för mycket glass, alldeles för länge.
Värmedyna och stillsamhet trodde jag var jättebra för en ond rygg.
Fel, FEL FEL! Sonen skrek åt mig i telefonen:- Rör på dig, för he...!
Det var ju det jag hade gjort. Varför skall du alltid överdriva allting, sa han.

Jag visste precis vad han syftade på och röt med anklagande röst, att det var
hans påhitt den gången. Han tyckte vi skulle tävla om vem som kunde hålla en
saftdunk rakt ut längst. Självklart gick jag på den lätta. Ja, dunken var ju inte lätt
och jag höll tappert tills armen domnade och sjönk mot golvet.
Fem timmar senare satt jag på akuten och var övertygad om att jag hade en infarkt.
Det hade jag inte. Jag hade överansträngt min arm genom att hålla en saftdunk. Visst låter
det idiotiskt. För att återgå till rockringen. Jag har rört på mig idag.
Jag har inte rört rockringen!