En vecka har gått.

Nu har det regnat som tusingen i Varberg och ingen har behövt gå ut om morgonen för att bli alldeles dyngsur. Vad konstigt det känns.
Ingen slåss med mig när jag ägnar mig för mycket åt morgontidningen. Ingen slickar glasögonen alldeles kladdiga. Vad konstigt det känns.
Nu äter jag upp sista tjingen på smörgåsen och all yougurt själv och dricker min vitaminslurp till sista droppen och omega3-burken står orörd på hyllan. Vad konstigt det känns.
I stugan ser jag inom mig hur min Majken rullar sig i gräset och äter den ena tuggpinnen efter den andra. Om jag blundar kan jag känna hur hon luktade. Gott.
Jag vet precis hur mjuk hon var i pälsen och hur hon tiggde vid bordet. Vad tomt det känns.
Har varit och tittat ut gravplatsen. Hon skall ligga på plats 340. Vad konstigt livet är.
Pussar på kopplet när jag går hemifrån och kastar en van blick mot baksätet i bilen där hon nästan alltid satt och såg mallig ut. Jag saknar Dig Mitt Hjärta!

TACK! ÄLSKADE MAJKEN!

Älskade, Älskade Majken!

Tack min underbara Prinsessa för att Du valde att komma till mig.
Så mycket Kärlek  jag har fått av Dig.
Så jag har Älskat Dig och så jag Älskar Dig i all evighet.
Vad mycket hund Du var.
26 kilo Kärlek, som vältrade sig över mig och alla som Du kom i kontakt med.
Ingen kunde vifta på svansen och hela rumpan som Du.
Du var min glädje om morgonen och min trygghet om kvällen.
Ikväll springer Du på andra ängar och bland andra fyrfota.
Tack Älskade Majken!
Med Kärlek!
Din Matte Lena

Majken väntar!

- Majken!
- Ja.
- Vad gör du?
- Jag väntar.
- På vad då?
- På de luriga grodorna.
- Vilka luriga grodor menar du?
- De som är så luriga på midsommaren, sa Majken.
- Aha, du menar små grodorna som är lustiga att se?
- Va?
- Ja, du tänker på sången om små grodorna?
- De där luriga, sa Majken.
- Lustiga, sa jag.
- E du go eller? Hur lustigt är det att inte ha några svansar och inte några öron?
- Majken! Det är bara en sång och en danslek som man leker på midsommar.
- När kommer de, undrade Majken.
- De kommer inte, för de finns inte i verkligheten.
- Va?
- Du behöver inte sitta här och vänta, för de kommer inte några lustiga grodor.
- Jag vill se dem ändå, sa Majken.
- Du kan titta på när vi dansar små grodorna.
- Va? Kan de dansa?
- Nej, det finns inga grodor som dansar. Det är vi som dansar som grodor.
- Nu får du väl ändå ta igen dig, sa Majken. Om du skall dansa som en groda, så måste du ju veta att den kan dansa.
- Majken! Det är en ringdans som är en lek, som är på låtsas och inte på riktigt.
- Ta den igen, sa Majken.
- Man hoppar runt i en ring och sjunger och hoppar som grodor och ropar kvack, kvack, sa jag.
- Va?
- Skall jag visa dig?
- Du är ju inte riktigt som du skall vara, sa Majken.
- Det är ju bara en lek, precis som när man har ringdanser på julen om skära havren, vet du väl?
- Skära haren?
- Havren!
- Varför blandar du in haren i grodlivet för?
- Jag försöker bara förklara, så det inte skall bli så in i he....te invecklat för dig att förstå att små grodorna är en ringlek som man leker på midsommarafton när man dansar runt stången, sa jag.
- Vilken stång?
- Den som man klär med blommor och löv, sa jag.
- E det den som grodorna skall dansa runt och vara luriga?
- Nej! Det är det inte! Det är den stången som du inte får se för att du inte fattar någonting, skrek jag.
- Jag vill se grodorna, snyftade Majken.
- Så här gör grodorna, sa jag och så dansade och sjöng jag små grodorna och kvackade.
- Du ser ju inte klok ut, sa Majken.
- Det är så här det går till, sa jag.
- Stackars grodor, sa Majken.

Majkens Hypoteser!

- Kan inte du hypotesa mig så jag kan sluta röka, sa Majken.

- Du röker väl inte, sa jag.

- Jo. det gör jag i smyg när du inte kan se mig.

- Jag ser väl dig jämt. Du är ju alltid med mig.

- Nähä du! Jag får minsann stanna hemma och sitta och glo på alla fjantiga hundar och katter som ränner förbi utanför balkongen. Där sitter jag och svettas och röker.

- Om du menar att jag skall hypnotisera dig, så vill jag inte göra det.

- Får man komma med en enkel fråga?

- Ja, det får man.

- Varför kan du inte hypotesa mig?

- För att du är en hund och det går nog inte att hypnotisera hundar.

- Har du försökt?

- Nej.

- Då kan du ju inte veta, sa Majken. Sätt igång och hypotesa mig så jag dönar av.

- Egentligen skulle jag kanske försöka, så du slutar äta upp alla tuggummi som du hittar.

- Gör det! Ta ifrån mig all glädje jag har, tjöt Majken. Du vet inte hur goda de är!

- Nej, det vet jag inte och jag vill inte veta det heller.

- Jag vill bli rökfri, pep Majken.

- Det är inte sunt att äta använda tuggummi, sa jag.

- Nu har du skiftat ämne, sa Majken. Jag vill sluta röka och jag kan inte hypotesa mig själv, så därför ber jag dig allra ödmjukast, att bara hypotesa mig lite grann.

- Det funkar inte så, sa jag. Du röker inte och har aldrig gjort det och du kan ju inte sluta med något som du aldrig har gjort.

- Du vet inget om livet, sa Majken. Innan jag kom till dig så var jag storrökare. Nu är jag bara smårökare. JAG HADE TÄNKT ATT SLUTA MED DET OCKSÅ!

- Jaha, och vilken sort har du rökt då?

- Ha! Det finns väl bara en sorts rök och det är rök! Du är ju knäpp!

- Jag har hört det förr, sa jag.

- Söv mig NU, skrek Majken!

- Majken, sa jag. Man sover inte när man är hypnotiserad. Man kommer in i ett annat medvetandetillstånd.

- Va?

- Man kommer in i ett annat medvetandetillstånd.

- Hur kommer man in där då?

- Man slappnar av.

- Herre Gud! Om jag ligger och slappnar av i godan ro, så kanske jag bara glider in i tillståndet utan att jag har märkt det.

- Ja.

- Tänk om jag inte kommer från tillståndet. Jag kanske fastnar där i tillståndet.

- Det funkar inte så, sa jag.

- Vi skiter i hypoteserna, sa Majken. Nu blev jag så nervös så jag får nog gå ut på balkongen och släppa ifrån mig lite rök.





Majken och Tummaträt!

- Du är ju kriminell, sa Majken.
- På vilket sätt menar du?
- Du bara snor med dig det där tummaträt, utan att fundera på vem som har tappat det.
- Vem har lärt dig att det kan kallas tummaträ?
- Skit i de du, så lever du längre, sa Majken.
- Tumstock heter det och jag har hittat den på vår promenad och den låg i ett dike och det är ingen som kommer att leta efter den.
- Hur vet du det? Det kanske är någon liten, fattig snickare som bara skulle böja sig ner och klappa sin lilla hund och så tappade han tummaträt, sa Majken.
- Varför har han inte letat efter den då?
- För att han tänker mer på sin lilla hund än på tummaträt, till skillnad från vissa andra.
- Tänker inte jag på dig?
- Inte när du snor andras tummaträ, sa Majken.
- Jag har inte snott den! Jag har hittat den!
- Det sa Rambo den förskräcklige också när han snodde grannens julskinka.
- Jag får väl lägga tillbaka den j----a tumstocken i diket, så någon annan kan hitta den och sno med sig den hem.
- Det går inte, sa Majken.
- Nähä, varför går inte det då?
- Gjort är gjort och nu kommer polisen att ta dig till finkeln.
- Finkan.
- Va?
- Det heter finkan. Finkel är något helt annat.
- Hos den polisen du skall till heter det finkeln, sa Majken. Där får du sitta och dricka vatten och äta vetebröd.
- Jag tror inte polisen vill ha mig där för en ynka liten tumstock, sa jag.
- Det börjar med en soppskål, sa Majken.
- Knappnål, sa jag.
- Va?
- Det börjar med en knappnål, säger man.
- Vem f--n vill sno ett knapphål, sa Majken.
- KNAPPNÅL!
- Ja, det är väl skit i samma, sa Majken. Vad skriker du för? Jag är inte döv än!
- Det heter att det börjar med en knappnål. det betyder att man från början snor något litet och sedan snor större och större saker.
- Snor, sa Majken. Vad äckligt! Vem vill ha snor?
- Vi talade inte om snor.
- Se goddag då! Pratade vi inte om snor?
- Majken! Ett ord kan ha fler betydelser och nu har du hakat upp dig på snor, som finns i nosen och det var inte det snor vi talade om. Vi talade om när man snor saker.
- Snorsaker! Vad äckligt!
- MAAJKEN! Lägg av!
- Jag tror att jag kommer att kräkas på dig. Rakt av!

Majken jagar kaniner!

- Majken!.....MAAAAJKEN! Vad gör du? Du får inte jaga kaninerna!
- E du dum eller! Kaniner är mat och du äter mat och jag jagar fram maten till dina fötter, sa Majken.
- Jag äter väl inte kaniner! Har du någon gång sett mig äta kaniner?
- Nej, det kanske jag inte har, ÄN.
- Just det, sa jag. Jag tänker inte äta kanin idag eller någon annan dag.
- Man sliter bara av den pälsen och slänger den i stekpannan, sa Majken.
- Du är en rå sälle, sa jag.
- Vad är Roselle, undrade Majken.
- Det är man när man jagar oskyldiga små kaniner och säger att man skall flå dem, sa jag.
- Jag har inte sagt att jag skall slå den, sa Majken förnärmat.
- Flå.
- Va?
- Flå, inte slå, sa jag.
- Vad är flå?
- Det är när man sliter pälsen av den, sa jag
- Jag kommer att vara jätteförsiktig. Jag kommer att lyfta av pälsen som när man tar av en kofta, sa Majken.
- Du skall inte lyfta av någonting på den kaninen, sa jag.
- Jag är en stor jägare, sa Majken.
- Jaså.
- Jag delar med mig av mitt byte, men du är ingen tacksam kaninlagare. Jag äter den med pälsen på, sa Majken.
- Det gör du inte!
- Det gör jag!
- Du blir sjuk om du äter rått kött, sa jag.
- Hallå! Knack, knack, är det någon hemma i din skalle? Det är inte råttkött! Det är kaninkött!
- Det är farligt att äta rå kanin, sa jag.
- Stek den då, sa Majken.
- Lägg av!
- Du unnar mig som vanligt ingen mat, bölade Majken.
- Du har ju mat hemma. Du behöver inte jaga.
- Jag har jakten i blodet, sa Majken.
- Säkert, sa jag. Nu är det så att om du har jakten i blodet så får du jaga, men inte äta upp någon liten hårig varelse, som sitter och darrar i skräck framför dig.
- Tjötröv, mumlade Majken.
- Vad sa du?
- Jag sa att den jä....la kaninen är så trött i sina långa öron av ditt tjöt, att han kommer att lägga sig ner och dö rakt av.
- Leverpastej, sa jag.
- Har du det?
- Japp.
- Jag skiter i den där kaninen, sa Majken
-

Majken träffar en huvudfoting!

- Hjälp! skrek Majken mitt i sommarnatten. Jag har sett en vargulv och jag var alldeles grå och den tittade på mig med sitt jättehuvud!
- Det finns inga vargulvar, sa jag. Det heter varulvar och inte vargulvar.
- Det vet väl inte du!
- Jo, det vet jag.
- Vet du, att jag hade ingen päls och var grå som en gyttjegris i skinnet och vargulven som var en huvudfoting var gul med röda naglar, sa Majken.
- Haha, skrattade jag, vilket var fel.
- Du kan skratta du, men tänk om han hade tagit med mig till vargulvlandet. Då hade du inte haft någon Majken längre. Tänk på det du!
- Jag tror inte att du hade fått stanna där så värst länge. När de sett hur mycket du hårar av dig så hade de sparkat ut dig.
- JAG HADE JU INGEN PÄLS!, skrek Majken i mitt vänstra öra, så jag är döv än.
- Du skriker inte mig i öronen, gapade jag.
- Vad gör du då? Hundar har superhörsel och då kan du kanske tänka dig att ditt skrik blir ett vrål i mina öron, men bryr du dig? NEEEEJJJ!, det gör du inte, skrek Majken.
- Tycker du att denna samtalstonen är behaglig, frågade jag.
- Vilken stol, sa Majken.
- Det var inget.
- Har du sagt A får du säga B, sa Majken.
- Tycker du att det är trevligt att vi skriker åt varandra?
- DU SKALL SÄGA  B, vrålade Majken.
- Vadå B?
- Nörd!, sa Majken.
- Akta dig så inte vargulven får hämta dig, sa jag.
- Jag visste det! Du kommer att hota mig med den där huvudfotingen så fort du kommer åt.
- Jag bara skojade.
- Tänk om han äter upp mig i natt?
- Han äter inte hund, sa jag. Han äter bara tusenfotingar, sa jag i ett försök att styra över samtalet till morgondagen prövningar.
- Var får han tag i dem då, frågade Majken.
- I tusenfotinglandet.
- Var ligger det?
- Det vet jag inte.
- Hur kan du då veta att han bara äter tusenfotingar? Han kanske tycker att det är mer mat på mig.
- I morgon skall vi klippa dina klor, sa jag.
- Naglar, om jag får be.
- Ok, naglar.
- Jag vill inte det, sa Majken.
- Jag vet det. Du skall göra det i alla fall.
- Då kan jag ju inte försvara mig mot fienden, sa Majken.
- Du har inga fienden som du måste försvara dig emot.
- Jag har ju huvudfotingen.
- MAJKEN!!!! Det var bara en dröm!
- Det är inte säkert, sa Majken. Fast du! Vet du vad?
- Nej det vet jag antagligen inte.
- Jag skickar han till dig.
- Honom.
- Va?
- Det heter jag skickar honom.
- Vem?
- Huvudfotingen eller vargulven, sa jag.
- Där ser du! Du tror också att han finns, sa Majken